Vad är en bra predikan?

Om du liksom jag har spenderat någon tid i kristna sammanhang — gudstjänster, konferenser, läger, och dylikt — har du också hört din beskärda del av förkunnelse. Det finns predikningar du minns, som har berört dig på djupet och lämnat spår. Det finns många du inte minns hur mycket du än försöker. Det finns predikningar som lyft ok från dina axlar och andra som lämnat dig förbryllad eller illa till mods. Du har ibland haft svårt att hålla dig vaken och andra gånger fångats av predikantens glöd och retoriska geni.

Är du något lik mig har du säkert varit på en och annan gudstjänst som i stunden har känts bra, med en predikant som fångat ditt intresse och talat både passionerat och innerligt, för att efteråt inse att du kanske inte fick med dig särskilt mycket. Är det då en bra predikan? Den fångade, men gav ingen frukt; inspirerade, men lämnade inget bestående intryck.

På senare år har jag kommit att fundera allt mer på vad predikanten faktiskt säger — det kan ha med mognad att göra — och allt oftare diskuterar vi förkunnelsen hemma vid köksbordet på söndag eftermiddag. Här kommer tre tips på frågor att ställa dig själv när du utvärderar (eller ”bedömer” för att använda ett hårdare uttryck) en predikan. De är inte uttömmande, men jag försöker ha dem i åtanke både när jag lyssnar till andra predikanter och när jag själv förbereder predikningar.

United, EFS och Daniel Alm.

Foto: United

Söndagen den fjärde februari i år beslutade församlingen United i Malmö att ansöka om medlemskap i EFS (som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan). Man lämnar därmed Pingst FFS som fullvärdiga medlemmar, för att istället ansöka om ”associativt medlemsskap” i enighet med Pingsts stadgar. Hur det blir med den saken får vi vänta till maj och Pingströrelsens årliga rådslag för att få reda på, men redan nu ser vi att reaktionerna inte har låtit vänta på sig.

Det där med tidebön.

När man växer upp inom frikyrkan – och kanske framförallt de mer karismatiska sammanhangen inom frikyrkligheten – finns det vissa fenomen man redan tidigt får lära sig att vara skeptisk gentemot. Det där med att be redan formulerade böner är ett sådant. Å ena sidan sjunger man ju gärna gamla väckelsesånger och ber Herrens bön (ja man kanske till och med sträcker sig så långt att man har en standardiserad bordsbön), men å andra sidan är ju det där med skrivna böner något man ägnar sig åt i statskyrkan. Speciellt främmande är det när bönerna eller sångerna ska bes enligt fasta ordningar, det är ju näst intill katolskt! (Något som är mycket intressant, då den genomsnittliga karismatiska frikyrkoförsamlingens gudstjänster faktiskt ser likadana ut söndag efter söndag.)

Utan att på något vis vara bitter över mitt arv funderade jag någon gång i början av hösten 2015 över att min tradition – som ju bär med sig många rikedomar – saknade ett sätt att be, som i större delen av kristenhetens (och judendomens) historia varit lika självklart som att sjunga till Guds ära eller be fria böner. Jag bestämde mig därför för att göra ett litet experiment. Jag är nämligen en människa med väldigt många böneämnen och personer på mitt hjärta, och behöver goda rutiner för att få saker gjort.
Tänk om jag kunde skriva upp dessa böneämnen i någon typ av veckocykel?
Tänk om jag kunde lära mig rutinen att be för dessa ämnen varje kväll?
Tänk om jag dessutom kunde kombinera det med ett urkristet sätt att be?

Spännande, eller hur? Speciellt mot bakgrunden att detta är såpass främmande för mig. Här kommer därför min utvärdering efter ett par månaders bedjande. Jag delar upp den i två delar: Vad ber jag? och Hur har det fungerat?

Boktips – Inte utan korset

Att starta en blogg är lätt. Att fylla den är något svårare. Men då böcker är ett ämne som passar väl in här, och något jag ändå tänkt skriva om har jag kommit fram till att ett boktips är en bra början!

Boken Inte utan korset, skriven av samhällsdebattören, författaren och pastorn Stefan Swärd är utan tvekan en av de viktigaste böckerna för svensk kristenhet det här året.