Hur bedömer jag en predikan?

Om du liksom jag har spenderat någon tid i kristna sammanhang — gudstjänster, konferenser, läger, och dylikt — har du också hört din beskärda del av förkunnelse. Det finns predikningar du minns, som har berört dig på djupet och lämnat spår. Det finns många du inte minns hur mycket du än försöker. Det finns predikningar som lyft ok från dina axlar och andra som lämnat dig förbryllad eller illa till mods. Du har ibland haft svårt att hålla dig vaken och andra gånger fångats av predikantens glöd och retoriska geni.

Är du något lik mig har du säkert varit på en och annan gudstjänst som i stunden har känts bra, med en predikant som fångat ditt intresse och talat både passionerat och innerligt, för att efteråt inse att du kanske inte fick med dig särskilt mycket. Är det då en bra predikan? Den fångade, men gav ingen frukt; inspirerade, men lämnade inget bestående intryck.

På senare år har jag kommit att fundera allt mer på vad predikanten faktiskt säger — det kan ha med mognad att göra — och allt oftare diskuterar vi förkunnelsen hemma vid köksbordet på söndag eftermiddag. Här kommer tre tips på frågor att ställa dig själv när du utvärderar (eller ”bedömer” för att använda ett hårdare uttryck) en predikan. De är inte uttömmande, men jag försöker ha dem i åtanke både när jag lyssnar till andra predikanter och när jag själv förbereder predikningar.

1. Hur används Bibeltexten?

Det finns många sätt att predika på. Fastän jag själv är särskilt förtjust i den typ av textutläggande förkunnelse som är vanligt förekommande i reformerta sammanhang, där en Bibeltext utforskas, förklaras och appliceras vers för vers, finns det absolut en tid och en plats även för tematiska predikningar (vanligt inom frikyrkligheten) eller predikningar som utgår från flera texter och ger en övergripande bild (exempelvis kyrkoårets texter).

Oavsett vilken typ av predikan det gäller är det viktigt att fråga sig hur Bibeltexten används. Behandlas texterna som levande ord från Gud till Guds folk? Behandlas texterna på ett sätt som är rättvist mot de respektive författarnas ursprungliga avsikt? Eller används texterna för att tjäna predikantens syften och det han redan har bestämt sig för att säga? Rycks de ur sina sammanhang för att bekräfta predikantens teser, på ett sätt så att de ges en ny mening och deras egentliga betydelse i sin kontext ignoreras?

Att någon läser och kommenterar ett Bibelord vers för vers garanterar inte heller att det verkligen är fråga om utläggande förkunnelse. Det är lätt — även för en predikant med goda intentioner — att läsa in meningar och betydelser i texten som inte egentligen finns där. Lägg därför gärna predikotexterna på minnet (eller bättre, i anteckningsblocket) och läs dem igen hemma efter gudstjänsten, i sitt sammanhang. Läs dem tillsammans med familjen, vänner, eller någon god Bibelkommentar och om funderingar uppstår blir säkert din pastor glad över att få frågor.

2. Vem är hjälten?

Som jag skriver ovan bör varje Bibeltext läggas ut på ett sätt så att dess ursprungliga betydelse och författarens intentioner kommer till sin rätt. Men när det är gjort behöver Bibelordet appliceras i lyssnarens tro och liv. Vad kan vi lära oss av texten? Vad ville Gud förmedla till sitt folk när orden skrevs ned och vad innebär detta för Guds folk idag?

Här är det enkelt att läsa och applicera texten så att det i slutändan är jag som blir hjälten. Vi läser så lätt in oss själva i Bibelns stora ledare, profeter och kungar. Det är sant att vi ska ta dem till förebilder och lära av dem, men när Hebréerbrevets författare i kapitel 11 räknar upp historiens största troshjältar mynnar det varken ut i övermod (”Jag/du/vi är precis som dem”) eller uppgivenhet (”Jag/du/vi kommer aldrig bli som dem”) utan i en uppmaning att hålla ut och fortsätta loppet, med blicken fäst på Jesus, som är trons upphovsman och fullkomnare (12:1-3).

Jag säger inte att det alltid är fel att se sig själv i Bibeltexten. Tvärt om kan jag som en del i Guds folk identifiera mig med Guds folk i alla tider. Som kallad av Gud till tjänst för honom kan jag till viss del identifiera mig med de som gått före. Men vem är i verklig mening hjälten? Grundmönstret i Bibeln är att Gudsfolket är illa ute och behöver bli räddade av Gud. Bör jag då se mig själv som en i behov av hjälp eller den som kommer med hjälp?

Går jag från gudstjänsten med inställningen att jag nu är David som går ut i vardagen för att slåss mot Goliat, jättarna i min tillvaro? (Det kan vara ekonomisk kris, återkommande synder, chefen som behandlar mig illa.) Eller går jag från gudstjänsten påmind om att himmelens Gud är den som strider för mig och stärkt i tron på att Kristus är min hjälte som en gång för alla har besegrat mina jättar? Skillnaden är enorm.

Jag säger inte heller att det aldrig någonsin är på sin plats att tala om att vi liksom David kan övervinna svårigheter med Guds hjälp. Men börja ställa dig frågan och se om några mönster träder fram: Vem är hjälten?

3. Förkunnas evangelium?

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

1 Korintierbrevet 2:1-5

Få predikanter vill framstå som lagiska. Få tänker nog om sig själva och sin förkunnelse som lagisk. Men om inte korset förkunnas blir allt lag, hur uppmuntrande man än låter och vilka retoriska grepp man än tar till.

Jag menar inte att vi ska ägna oss åt eisegetik (konsten att läsa in poänger i texten som inte står där) och klämma in en långfredagspredikan i varje predikotext. Men jag menar att en predikan om att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd blir ett olidligt tungt ok på människors axlar om man inte också nämner Jesu perfekta kärleksrelation till Fadern och korset där han bytte vår otillräcklighet och synd mot sin tillräckliga rättfärdighet.

”Så får du ditt böneliv att fungera”, ”Tre tips som kommer att förbättra ditt äktenskap” eller ”Så växer du i lärjungaskap” kan säkert vara nyttiga och goda predikoteman. Men om något av detta förkunnas utan att predikanten tar spjärn mot korset lämnas dyrbara Guds avbilder kvar i sin synd och går från gudstjänsten med ännu mer tvivel och otillräcklighet än innan. Eller värre: De lämnar gudstjänsten med illusionen att de i egen kraft kan rycka upp sig och ta tag i sina liv. Det är så vi antingen bränner människor som längtar efter frihet eller leder dem rakt in i egenrättfärdighet. Utan korset blir allt lag.

”Talet om korset är en dårskap för den som går förlorad”, skriver Paulus i 1 Kor. 1:18, ”men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.” (Jfr Rom 1:16.) Han drar det så långt att om vi inte håller fast vid det till synes dåraktiga evangeliet om den korsfäste och uppståndne var det ingen mening att vi kom till tro från första början (15:1 ff). Korset är nämligen inte bara en inkörsport till det kristna livet som vi hörde talas om någon gång i början av vår kristna vandring och sedan har vuxit ifrån. Det slutar inte vara Guds kraft till frälsning för att det var länge sedan jag kom till tro. Korset är förutsättningen för vår relation till Gud (Rom. 3:23 ff, 5:10) och därmed det som upprätthåller vår tro. Det är ett ankare att klänga sig fast vid, oavsett vad som möter oss i livet. Chad Bird skriver:

Predikanter står i befrielsens tjänst för dem som kom till kyrkan den dagen vars liv håller på att falla isär. Somliga har precis fått veta att deras äkta hälft kommer lämna dem. Deras son sitter fast i missbruk. Deras dotter pratar inte med dem. Någons mamma upptäckte just en knöl i hennes bröst. De är rädda. Allt som en gång verkade stabilt börjar spricka i sömmarna. Gud upplevs mitt i allt detta frånvarande, tyst och ohjälpsam. Vad de därför behöver höra från predikanten är de goda nyheterna om Jesus i all dess oförstörda och obegränsade nåd. Nej, det kommer inte att lösa alla problem i deras liv, men det kommer att ge ett ankare i stormen. Något att hålla fast vid tills det nuvarande kaoset avtar.

Låt inte predikanten gå fri förrän predikanten befriat sina åhörare

När jag lämnar en gudstjänst förväntar jag mig alltså att ha blivit påmind om två saker: Det första är att jag är en syndare som inte på egen hand kan leva upp till Guds standard eller behaga honom. Det andra är att han älskar mig med en aldrig sinande kärlek och har befriat mig från synd och otillräcklighet genom att ge sin enfödde Son i mitt ställe. Detta kommer beskydda mig från både ångesten över att inte räcka till och den stolta egenrättfärdigheten. Detta kommer bära mig under veckan som ligger framför och uppmuntra mig att i gengäld leva ett liv som ärar Gud och pekar på min Frälsare.

Till sist

Som jag nämnde i början är detta inte tänkt att vara uttömmande på något sätt, men oavsett om du är predikant eller lyssnar på någon annans förkunnelse kommer du långt på att ställa dessa tre frågor. Kanske kommer det bli till uppmuntran att du nu lägger märke till saker i din pastors förkunnelse som du inte tidigare har tänkt på. Kanske märker du att något saknas. Låt inte det ta sig uttryck i bitterhet och missnöje, utan använd det för att väcka ett nyfiket samtal som kan komma att bära rik frukt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s