Det där med tidebön.

När man växer upp inom frikyrkan – och kanske framförallt de mer karismatiska sammanhangen inom frikyrkligheten – finns det vissa fenomen man redan tidigt får lära sig att vara skeptisk gentemot. Det där med att be redan formulerade böner är ett sådant. Å ena sidan sjunger man ju gärna gamla väckelsesånger och ber Herrens bön (ja man kanske till och med sträcker sig så långt att man har en standardiserad bordsbön), men å andra sidan är ju det där med skrivna böner något man ägnar sig åt i statskyrkan. Speciellt främmande är det när bönerna eller sångerna ska bes enligt fasta ordningar, det är ju näst intill katolskt! (Något som är mycket intressant, då den genomsnittliga karismatiska frikyrkoförsamlingens gudstjänster faktiskt ser likadana ut söndag efter söndag.)

Utan att på något vis vara bitter över mitt arv funderade jag någon gång i början av hösten 2015 över att min tradition – som ju bär med sig många rikedomar – saknade ett sätt att be, som i större delen av kristenhetens (och judendomens) historia varit lika självklart som att sjunga till Guds ära eller be fria böner. Jag bestämde mig därför för att göra ett litet experiment. Jag är nämligen en människa med väldigt många böneämnen och personer på mitt hjärta, och behöver goda rutiner för att få saker gjort.
Tänk om jag kunde skriva upp dessa böneämnen i någon typ av veckocykel?
Tänk om jag kunde lära mig rutinen att be för dessa ämnen varje kväll?
Tänk om jag dessutom kunde kombinera det med ett urkristet sätt att be?

Spännande, eller hur? Speciellt mot bakgrunden att detta är såpass främmande för mig. Här kommer därför min utvärdering efter ett par månaders bedjande. Jag delar upp den i två delar: Vad ber jag? och Hur har det fungerat?

Vad ber jag?
Att be på natten innan läggdags kallas traditionellt för completorium, men vad man nu kallar sin aftonbön är för mig mindre viktigt. Jag har dock valt att följa den form som jag har förstått är någorlunda standardiserad över samfundsgränserna när det gäller just nattbönen, och lyft in element som vanligen används under dagens böner (exempelvis Herrens bön) eftersom jag inte har följt någon ordning under dagtid. Jag har också valt att be på knä, ett vanligt sätt att be i alla tider.

Varje kväll ber jag enligt följande åtta rubriker:

  • Ingång
    Jag börjar med att be Gud komma till min hjälp och räddning, samt med att ära och lova den treenige Guden. Det handlar redan från början väldigt lite om mig, och väldigt mycket om Honom.
  • Syndabekännelse och återlösning

    Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

    Efter att ha bett dessa ord får jag rannsaka mig själv, lägga fram dagens fel och misslyckanden inför Gud, och ta emot det befriande löfte som står att läsa i 1 Joh. 1:9.

    Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

  • Hymn
    Jag sjunger, helt enkelt. Allt från teologiska betraktelser som Min Gud när jag betänker och böner som Ödmjukhetens Konung till rena lovsånger om och till Guds ära och majestät.
  • Psaltarpsalm
    Jag läser (ber) en av bönerna ur Psaltaren i Bibeln. Klassikern psalm 23 är en av dessa.
  • Bön
    Jag ber fritt om specifika situationer, familjemedlemmar och vänner. Olika samhällsfrågor och vänner varje dag så att ingen glöms bort. Varje dag ber jag för områden som rör världen, förföljda kristna, sjuka och fattiga, fred och frälsning över Israel, Sverige och dess institutioner, samt vänner och familj.  Här lyfter jag också fram dagen som har varit och de böneämnen som dyker upp för stunden. Fri bön helt enkelt.
  • Symeons lovsång
    Luk. 2:29-32.

    Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, och härlighet för ditt folk Israel.

  • Herrens bön
    Jag ber den bön som Jesus själv har lärt oss.
  • Välsignelsen
    Det är alltid gott att få avsluta med att be om Guds välsignelse och beskydd.

Hur har det fungerat?
När man kommer från ett sammanhang där lästa böner och bekännelser är mycket ovanliga är det ofrånkomligt att det till en början kändes ganska onaturligt. Visst var jag redan något uppmjukad efter att ha varit tillsammans med en lutheran i tre år, men det förändrar inte det faktum att det till en början kändes något stelt, opersonligt, någon annans… Men allt eftersom jag började lära mig bönerna och psalmerna utantill märkte jag också hur något släppte. Jag upptäckte att jag allt mindre ”läste” bönerna, och allt mer bad dem. Nästan precis som med lovsång. Första gången jag hör en sång sjungas går det största fokuset åt att försöka hänga med i melodin och texten, men när den väl har satt sig kan den förvandlas till en hjärtats bön, trots att den är skriven av någon annan.

När flera av bönerna jag ber dessutom är hämtade direkt ur Bibeln ber jag ju faktiskt Guds Ord. Tillsammans med judar och kristna i alla tider får jag tala ut sanningar om vem Gud är som Han själv har uppenbarat för oss, bland annat genom sin tjänare David i Psaltaren.

Att ytterligare ha förmånen att – oavsett om jag är sugen på det eller inte – varje kväll få bekänna inför mig själv och Gud att jag inte är perfekt, och att – oavsett om jag riktigt förstår det eller inte – få ta emot löftet att Han faktiskt har förlåtit mig, det ger en trygghet som går utöver mina subjektiva erfarenheter och känslor. Det kanske inte låter så roligt, men det har givit mig en djup tacksamhet för vad Gud faktiskt har gjort för mig.

Men vänta nu! Hur blev det då med karismatiken? Hur blev det med den Helige Andes inspiration och vägledning? Om man ska hålla på att läsa en massa skrivna böner, går inte det ut över den fria, personliga bönen? Går inte det ut över det naturliga samtalet med Gud som en vän?

Först och främst måste jag ju säga att jag tror att de bibeltexter jag läser och ber faktiskt är inspirerade av den Helige Ande (2 Tim. 3:16). Men i övrigt är faktiskt min erfarenhet att det där fria bönepasset jag har i mitten av tidebönen blir längre och längre för varje gång jag ber. Jag upplever också att mitt samtal med Gud fortsätter även efter det att jag sagt amen på ett sätt jag inte erfarit tidigare. När jag har fått lägga av all synd, alla mina böner och önskningar, och bett om Guds beskydd har det för mig känts som att det verkliga samtalet kan börja, på ett helt annat sätt än om min aftonbön hade varit några korta önskningar innan jag somnar. Då är bönen inte längre ett medel för att ”få saker”, utan något jag gör för att jag helt enkelt tycker att det är trevligt att umgås med Gud ytterligare en stund.

Utöver detta har min memorering av böner, sånger och psalmer lett till att jag kan komma på mig själv med att stå och be i situationer då jag inte annars hade bett. Jag kan plötsligt bli påmind om en fras som blir till en bön, som blir till en längtan och ytterligare bön. På så vis har det faktiskt lett till att jag ber fler och friare böner även under dagarna.

Detta sätt att be kanske inte passar oss alla. Jag är övertygad om att vi alla behöver en rejäl gnutta ”be utan uppehåll” (1 Thess. 5:17 SFB15) eftersom vi får stora problem om vi begränsar bön till att enbart gälla fasta tider och ramar. För mig har emellertid många fördomar raserats.

Guds frid önskar jag er.

 

12584005_10201467919415346_337168444_n

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s