United, EFS och Daniel Alm.

united

Foto: United

Söndagen den fjärde februari i år beslutade församlingen United i Malmö att ansöka om medlemskap i EFS (som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan). Man lämnar därmed Pingst FFS som fullvärdiga medlemmar, för att istället ansöka om ”associativt medlemsskap” i enighet med Pingsts stadgar. Hur det blir med den saken får vi vänta till maj och Pingströrelsens årliga rådslag för att få reda på, men redan nu ser vi att reaktionerna inte har låtit vänta på sig.

Såväl de stora kristna dagstidningarna som bloggar och enskilda personer på diverse sociala medier har kommenterat händelsen, och inte så oväntat har även föreståndaren för Pingst FFS, Daniel Alm, skrivit en kommentar.

Först av allt måste jag tacka Daniel Alm för hans tydlighet. Det är viktigare än någonsin med ledare som står upp för sina och sin rörelses övertygelser. Alm sätter tydligt men ödmjukt ned foten och pekar ut en riktning. Sådana ledare behöver den svenska Pingströrelsen.

Tyvärr tror jag att Daniel Alm i sin strävan att vara tydlig tar större avstånd från den evangelisk-lutherska traditionen än vad jag tror är nödvändigt. Missförstå mig inte; det finns stora skillnader mellan pentekostal och luthersk kristenhet – det är ju därför de olika samfunden finns – och United har satt sig i en väldigt unik sits. Men jag skulle i det här blogginlägget vilja vända på det.

Ett av de största hoten mot sann ekumenik och verklig Andens enhet mellan kristna i Sverige är missförstånd och överdrift. Ofta pratar vi förbi varandra, så nu vill jag göra tvärt om och ta upp några av de skillnader som nämnts (både i Alms kommentar och i lösa kommentarer på sociala medier) och se om vi verkligen skiljer oss så mycket åt som det låter.

1. Det allmänna prästadömet

En av de första skillnaderna Daniel Alm nämner är synen på det allmänna prästadömet så det kan vara värt att ta en titt på. Vad förnekar EFS och United som Pingströrelsen bejakar, och tvärt om?

Fråga: Är alla kristna präster? Svar: Ja och Nej.

Ordet präst kommer ursprungligen från grekiskans πρεσβύτερος (presbyteros) och är det ord som användes av de första kristna om sina ledare. I svenska översättningar översätts ordet (helt korrekt) till äldste, ett ord som pingstvänner är betydligt bekvämare med att använda. Ett annat ord som på Nya testamentets tid verkar ha använts synonymt med presbyteros är ἐπίσκοπος (episkopos) som i den kristna traditionen har blivit biskop men i svenska biblar får heta församlingsledare.

Alldeles oavsett vilket ord man väljer att använda är det klart i Bibeln att Gud kallar och utser ledare för sina församlingar. Överallt där apostlarna grundade församlingar tillsatte de äldste (eller präster, om man så vill) till att vara herdar för flocken. Exempel på detta finner du bland annat i Apostlagärningarna 14:23 och Titus 1:5.

Är alla kristna församlingsledare/präster/äldste? Nej, uppenbarligen inte. Både Pingströrelsen och EFS bejakar att den kristna församlingen behöver ledare, och att detta är bibliskt.

Men vad är då det allmänna prästadömet? Det är här det blir rörigt. Med tiden började vi använda det nytestamentliga ordet präst även om de gammaltestamentliga tempelofficianterna, Arons efterkommande som bar fram offren i templet å folkets vägnar. På hebreiska kohen (כֹּהֵן‬) och grekiska hiereus (ἱερεύς). I det nya förbundet har det ämbetet fått sin fullbordan, eftersom Jesus är vår perfekta ”överstekohen” eller ”ärkehiereus” (Hebr. 7:26-28). Så kallas också vi kristna av Petrus ett heligt och kungligt ἱεράτευμα eller ”gammaltestamentligt prästerskap” (1 Petr. 2:5, 9). Samma koncept återkommer i Uppenbarelseboken 1:6, 5:10 och 20:6.

Är alla kristna präster? Om vi med ”präster” menar det gammaltestamentliga ämbetet som bar fram offer inför Gud, ja absolut. Varje kristen är en präst och Jesus är vår överstepräst. Vi behöver inte att någon annan medlar mellan oss och Fadern än Jesus (1 Tim. 2:5), varje kristen kan komma hela vägen in i det allra heligaste, inför Gud, och här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna (Gal. 3:28).

Jag ser faktiskt inte hur Uniteds rörelse mot den evangelisk-lutherska fåran av kristenheten är ett avståndstagande från det allmänna prästadömet. Tvärt om skulle jag tro att de flesta kristna (och alldeles särskilt lutheranerna som stred för det med näbbar och klor under reformationen) är överens om detta; att varje kristen tillhör ett heligt folk av kungar och präster som bär fram andliga offer inför Gud (1 Petr. 2:5) samtidigt som Gud har utvalt och kallat särskilda tjänare (äldste/präster) att vara herdar och ledare för Kristi kropp.

2. Prästvigda sakramentsförvaltare

Något som hänger ihop med frågan om det allmänna prästadömet och som Alm nämner redan i nästa mening är det där med prästvigda sakramentsförvaltare. I Svenska kyrkan är det prästens uppdrag att predika Ordet och förrätta sakramenten. Detta är något som sticker oss frikyrkliga ganska ordentligt i ögonen. ”Va?! Kan inte vem som helst dela ut nattvarden? Kan inte vem som helst döpa någon? Eller predika?”

Först och främst kan det vara värt att påpeka att Svenska kyrkan rymmer fler än en enda syn på ämbetet, men EFS är en lågkyrklig lekmannarörelse. Anledningen att man vill ha avskilda ledare med det särskilda uppdraget att förrätta nattvarden har ingenting att göra med vem som kan göra det eller inte. Nattvarden är i evangeliskt-lutherskt tänk vad den är, inte på grund av personen som leder firandet, utan på grund av Jesu egna ord i instiftelsen. Att prästen är den som har fått uppdraget är alltså inte för att han är en bättre kristen, inte för att han har fått någon särskild förmåga som andra kristna saknar, inte för att någon annan inte hade kunnat göra det, utan för att det helt enkelt är han som har fått uppdraget.

Om vi tar en titt på den vanliga pingstförsamlingen, vem är det som leder nattvardsfirandet? Allt som oftast är det faktiskt pastorn, äldsterådet, eller andra avskilda nattvardstjänare. Visst är pingströrelsen spretig, och vissa församlingar är mer formella än andra, men det jag vill belysa är att vi faktiskt inte är så främmande för tanken att olika personer har fått olika uppgifter i Guds församling. I Svenska kyrkan kan du få predika även om du inte är präst, med biskopens tillstånd. I pingströrelsen kan andra än pastorn och äldsterådet få predika, men även här gäller det att man inte släpper upp vem som helst i talarstolen urskiljningslöst. Vad församlingen får för undervisning är fortfarande pastorns och de äldstes ansvar.

Det verkar som att skillnaden här inte ligger – åtminstone i första hand – i synen på ledarskap och ämbete, utan snarare i synen på den fria församlingen. Här har Daniel Alm helt rätt. I pingströrelsen är det varje enskild församlings uppdrag att kalla, bekräfta och avskilja sina ledare och ”sakramentsförvaltare”. I EFS ser man det istället som hela kyrkans uppdrag att bekräfta och avskilja, även om det sedan är upp till varje enskild församling att kalla en av dessa avskilda ledare. Detta är inte Svenska kyrkan och EFS ensamma om. Exempelvis Equmeniakyrkan har en liknande praxis.

3. Sakramenten

Det finns helt klart stora skillnader i hur lutheraner och pingstvänner ser på sakramenten. Mest uppenbart är det i dopfrågan, som Daniel Alm mycket riktigt tar upp som något av ett problem. I evangelisk-luthersk teologi är dopet och nattvarden (tillsammans med Ordet) verktyg vilka Gud använder för att förmedla nåd och tro. Eftersom man tror att det är Gud och inte vi som handlar genom dessa medel blir såväl dopet som nattvarden mer än enbart symboler och förbundstecken (som de ju också är). Dopet ges till alla oavsett ålder och i nattvarden är Kristus verkligt närvarande. Självklart är dessa skillnader ingenting att skjuta under stolen med, och att döpa barn samtidigt som man är med i en baptistisk rörelse är inte oproblematiskt.

Dock skulle jag ändå vilja påpeka att svensk pingströrelse inte är främmande för tanken att Gud handlar genom medel. Det första som dyker upp i mitt huvud är konceptet med bönedukar – det vill säga att man ber för ett tygstycke som sedan förmedlas till någon annan, vars situation blir förvandlad. Inte sällan används dessa i pingstsammanhang för att förmedla helande, när man själv inte kan vara närvarande med handpåläggning. Tanken att Gud handlar på ett särskilt sätt genom smörjelse med olja är inte heller ovanlig.

Men även när det gäller dopet och nattvarden finns det en tradition inom svensk pingströrelse att inte vara fullt så zwingliansk som i andra delar av världen. För Lewi Pethrus var nattvarden mer än en symbolisk minneshögtid. I den av Pingst FFS utgivna boken Trons hemlighet kan vi läsa på sidorna 217-218:

Hur tänkte man teologiskt omkring Herrens måltid i den tidiga pingstväckelsen? […] Den 19 februari 1912 ser sig den unga pingströrelsens ledare, Lewi Pethrus, föranledd att i Filadelfiasalen i Stockholm hålla ett föredrag i ämnet Nattvardens betydelse. Det publiceras i tidningen Evangelii Härold den 24 februari 1916.
”Det är många kära Guds barn”, skriver han, ”som icke alls satt sig in uti, vad det innebär att sitta ner för att äta av brödet och dricka av kalken. Och därigenom att de icke fatta innebörden, förlora de den välsignelse, som de eljest skulle få… Denna sanning är för mig som en diamant, lik en pärla som gnistrar, strålar, blänker och fägnar min själ, och ju mer jag ser på den, dess skönare och härligare blir den.”
Lewi Pethrus kommenterar hur ”de lärda” diskuterar vad som sker med brödet och vinet i nattvarden. ”Den frågan vilja vi icke disputera med dem, utan låt oss endast säga som Skriften säger: ‘Vi blir delaktiga av Kristus genom att vi njuta denna måltid'”.
Han är medveten om att detta är svårt för många att förstå. ”Hur kan det att jag äter en liten bit bröd och dricker lite vin meddela mig Kristus, säger du. Ja, det kan jag icke förklara, alldeles såsom jag icke kan förklara mycket annat i Guds ord.”

Pethrus skriver också på sidan 52 i Timmermannen från Nasaret IV följande:

Detta är min lekamen. Många har menat att brödet i nattvarden förvandlas i prästens händer, medan han och församlingen beder, så att det blir kött.
En annan del av kristna tror att nattvardens bröd och vin är endast en symbol, en sinnebild av Kristi lekamen och blod. Men Jesus sade dock, ”detta är min lekamen och mitt blod”.
Han höll brödet och kalken i sina händer då han sade: ”Detta är mitt kött och mitt blod.”
Detta bröd och detta vin var hans kött och blod för dem som tog emot det som sådant. För den som i tro tar emot denna måltid är det Jesu lekamen och blod.

Den lutherska nattvardssynen är inte receptionistisk. Man tror att brödet och vinet är Kristi kropp och blod på grund av Kristi Ord, inte vår tro, och att därför även den otroende tar del av Kristus (om än till fördömelse – 1 Kor. 11:27-29). Men den skillnaden till trots ser vi att Pethrus vägrar nöja sig med att det skulle röra sig om ”endast en symbol”.

Även när det gäller dopet är det inte alls ovanligt att pingstvänner berättar om andliga upplevelser i samband med dop, att Gud faktiskt förvandlade dem i dopet. Det kan gälla befrielse från beroenden, fysiskt och inre helande, frälsningsvisshet, Andens gåvor, och så vidare. Som jag uttryckte från början: Svensk pingströrelse är inte främmande för en teologi där Gud använder sig av och knyter särskilda löften till medel.

4. Frälsningen

Något annat i Daniel Alms kommentar som jag har funderat mycket över är meningen: ”Här finns en förändrad syn på människan, människans synd och möjlighet att ta emot frälsningen.”

Det är lite oklart exakt vad han menar med dessa ord. Mycket riktigt skiljer sig synen på människans synd och kanske framförallt i vilken grad denna påverkar viljan. I vanlig pingstförkunnelse betonas ofta varje människas egen möjlighet att fatta ett beslut, att välja Jesus. Evangelisk-luthersk teologi förnekar inte behovet av personlig omvändelse, men betonar att människan är såpass bunden i och förslavad av sin synd att hon av sig själv varken kan eller vill välja Gud. Att en syndare vänder om till Gud beror därför alltid på att Gud har tagit det första initiativet. Han har bytt ut hjärtat av sten mot ett hjärta av kött (Hes. 36:26), han har skapat tro genom sitt Ord och sin Ande (Rom. 10:17, 1 Kor. 2:4-5), han har fött på nytt (Joh. 1:13, 3:5), han har överbevisat om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8) och därför vänder människan om. De flesta pingstvänner tänker ganska tvärt om. Människan vänder om, och resultatet av det är att Gud gör allt detta.

Men bortser vi från denna skillnad är ändå de två traditionerna rörande överens om att alla har syndat och saknar härligheten från Gud (Rom. 3:23) och att vi förklaras rättfärdiga av nåd, som en gåva, för att vi är friköpta av Jesus (3:24). Såväl pingstvänner som lutheraner kan skriva under på att vi alla är slavar under synden (6:17), att vi är döda i våra synder (Ef. 2:1) att till och med våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt (Jes. 64:6) och att syndens lön är döden (6:23). Både i pentekostal och luthersk teologi är människan hjälplös, död, förlorad och kan inte rädda sig själv. Både i pentekostal och luthersk teologi är människan frälst av nåd, genom tron (Ef. 2:8) och inte av våra egna gärningar eller strävan (2:9, Rom. 9:16).

Så hur är det med människans ”möjlighet att ta emot frälsningen”? Här förstår jag helt ärligt inte riktigt vad Alm menar, jag kan ha missat något, han kanske uttrycker sig slarvigt. Förnekar EFS någon denna möjlighet eller är det Pingst FFS som gör det? Lär inte de båda att den som med sin mun bekänner Jesus är Herren och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda skall bli frälst? (Rom. 10:9) Jo, självklart.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att de teologiska skillnaderna inte över huvud taget rör sig om människans möjlighet att ta emot frälsningen, utan människans villighet att göra det.

5. Andens kraft och gåvor

Daniel Alm skriver också:

I den bok föreståndaren Magnus Persson gett ut under hösten 2017 finns även en tydlig positionering när det gäller Andens dop, innebärande en vandring bort från klassisk pingstförkunnelse. Andens gåva är enligt Persson ingenting annat än frälsningens gåva genom tro och dop. Pingstförkunnelsen däremot beskriver andedopet som en med frälsningen intimt förknippad men ändå separat erfarenhet.

Det bör påpekas att det finns en stor bredd bland svenska pingstpastorer idag vad gäller synen på andedopets relation till frälsningen, och till och med vad andedopet faktiskt innebär och rymmer. Men det kan mycket väl stämma som Alm skriver, att Magnus Perssons syn på andedopet inte är i linje med klassisk pingstförkunnelse. Trots att man ser annorlunda på vad andedopet innebär har man dock något väldigt viktigt gemensamt: Tron på Andens kraft och gåvor.

Både inom den baptistiska och den evangelisk-lutherska traditionen är cessationism en vanlig uppfattning, det vill säga tanken att de andliga nådegåvorna fyllde en viktig roll i den tidiga kyrkan, men idag inte förekommer på samma sätt – om ens över huvud taget.

Ändå finns det starka och växande karismatiska rörelser inom de båda. Pingströrelsen är en sådan. I EFS finns det en bredd, men det finns en stor acceptans för det karismatiska och andlig förnyelse. Många församlingar har en tydligt karismatisk profil och i andra inomkyrkliga rörelser som Oasrörelsen finner man karismatiska yttringar som man kan få söka länge efter i moderna pingstförsamlingar. Det är intressant att Magnus Persson i sin bok – som är tydligt evangelisk-luthersk – passionerat försvarar karismatiken och till och med hänvisar till Luther när han gör det.

Det vore kul att se en dialog mellan Pingst och EFS hur man på ett sunt och levande sätt gör rum för karismatiska yttringar i gudstjänst- och församlingslivet. Pingströrelsen står inför stora utmaningar i och med att gudstjänstformer och uttryckssätt förnyas och moderniseras. Det karismatiska livet i pingströrelsen ser inte likadant ut idag som för tjugo eller trettio år sedan.

6. Ett steg närmare Rom!

Något som har dykt upp framförallt i kommentarer på sociala medier är missförståndet att detta skulle vara ett steg närmare Rom (underförstått den Romersk-katolska kyrkan). Allt som är liturgi och tradition, allt som inte är frikyrklighet är en slippery slope i riktning mot Rom och bort från den enkla tron på Jesus.

För mig blir detta inget annat än ett tecken på såväl bristande självinsikt som bristande förståelse för andra kristna traditioner och deras teologi. De lutherska bekännelseskrifterna är långt mycket klarare i sin polemik mot Rom än något av de dokument som hänvisas till i Pingst FFS:s stadgar. På flera områden är faktiskt pingströrelsen närmare Rom än vad EFS är. Ta exempelvis synen på viljans bundenhet – där de flesta pingstpredikanter ställer sig på Erasmus sida i debatten mot Luther – eller det där med bönedukar – som påminner mycket om det katolska tänket kring reliker.

När det gäller liturgi och gudstjänstform tycker jag det är intressant att frikyrkliga gärna pratar om fria former och Andens ledning. Ändå är gudstjänstens struktur i stort sett likadan vilken friförsamling du än besöker. Det är mycket ärligare och sundare att erkänna att man har sina former, och använda dem väl till Guds ära. Den som tror att han är utan tradition är slav under den.

Såväl Pingst FFS som EFS bekänner att vi är frälsta av nåd, genom tro, på grund av Kristus, i enighet med Skriften – allena. Där har vi den starkaste och viktigaste grunden för gemenskap, evangeliet. Tycka vad man vill om Uniteds teologiska resa, men att de nu har rört sig ett steg närmare reformationen och dess bekännelseskrifter är om något ett förtydligande av den enkla tron på Jesus, inte ett steg bort ifrån den.

Annonser

2 reaktioner på ”United, EFS och Daniel Alm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s