Nej, sänkt veckogräns för fri abort handlar inte om kvinnors rättigheter.

Så här i valtider har jag hakat upp mig på en fråga som har dykt upp ganska mycket det senaste; nämligen att Sverigedemokraterna vill sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Detta är en kontroversiell fråga som har rört upp mycket känslor och det gissar jag att även min rubrik har gjort (läs gärna färdigt innan du blir arg). I TV4:s partiledarutfrågning uttryckte Annie Lööf mycket starkt sin avsky för Sverigedemokraternas abortpolitik och Socialdemokraterna har till och med dedikerat en kampanj med en egen hemsida åt frågan, där de slagkraftigt proklamerar att Sverige ska vara ett föregångsland och att vi ska ha mer jämställdhet i Sverige – inte mindre.

”Jag blir så oerhört provocerad när jag hör Jimmie Åkesson kränka kvinnors självständighet och rätt till sin egen kropp. Det är omodernt, det är ojämställt och det är otidsenligt.”
– Annie Lööf

Lööf tog till och med upp frågan i valrörelsens sista duell i Expressen under lördag kväll, och det lät ungefär likadant som vid alla tidigare tillfällen – med skillnaden att Åkesson nu hade mer tid (och ro?) att svara på anklagelserna.

Skärmavbild 2018-09-09 kl. 15.47.38.png

Skärmdump från Expressens uppesittarkväll, lördag kväll innan valet.

Problemet är att resonemangen som förs inte håller, eller kanske snarare att det knappt förs några resonemang. Det pumpas ut klyschor och oneliners från höger och vänster om kvinnors rättigheter, rätten att bestämma över den egna kroppen och jämställdhet mellan könen, men ingen tycks vara intresserad av att diskutera frågan djupare än så.

Tonen i debatten tyder mer än någonsin på att abortfrågan blivit så stigmatiserad och förgiftad i Sverige att den inte ens kan diskuteras utan att fientliga kommentarer och glåpord kastas fram och tillbaka. Den som vågar yttra ett ord blir innan man hinner blinka utmålad som mörkerman, kvinnofientlig och omodern. Men tänk om det inte är så lätt? Tänk om det faktiskt finns problem med den svenska abortlagstiftningen? Tänk om det finns andra skäl att problematisera den än att man skulle hata kvinnor eller vara emot jämställdhet?

Jag tänkte börja med att förtydliga två saker:

  1. De som känner mig väl vet att jag inte är sverigedemokrat och inte har för avsikt att rösta på dem. Jag har alltså inga egenintressen i att försvara dem som parti. För mig får de göra hur många tabbar och klavertramp som helst, jag menar bara att den här frågan faktiskt inte är ett av dem.
  2. Det här handlar inte om huruvida abort ska vara tillåtet eller inte. Sverigedemokraterna är inte abortmotståndare, utan menar liksom övriga riksdagspartier att det är viktigt att värna möjligheten att få göra abort (se här och här). Diskussionen om vilken veckogräns som är rimlig är således en helt annan diskussion. Låt den vara det.

 

Hur ser den svenska abortlagen ut och vad vill Sverigedemokraterna?
I Sverige har vi sedan 1975 fri abort fram till vecka 18. Fram tills då har du som kvinna rätt att – av vilken anledning som helst – göra abort. Från och med vecka 18 görs aborter endast med Socialstyrelsens tillåtelse. Skälen kan vara exempelvis skador på fostret eller modern, eller andra försvårande situationer. Detta gäller fram till och med vecka 21+6. Från och med vecka 22 räknas fostret juridiskt som ett barn och får inte längre dödas. Sverigedemokraterna vill alltså sänka gränsen för när Socialstyrelsens godkännande behövs till vecka 12 och därmed anpassa lagstiftningen till majoriteten av Europas länder, däribland vårt grannland Norge. Läs själv här.

41068006_264192000888664_3046317013384298496_n

Ultraljud av min son i 18:e veckan. Här hade vi enligt svensk lag fortfarande fått ta hans liv.

 

Logiskt felslut
Så varför skriver jag då det här blogginlägget? Jo, för att jag tycker det är viktigt att ta debatten och för att jag tycker det är viktigt att syna argumenten. Tyvärr är många av de argument som förs fram mot sänkningen av gränsen för fri abort logiska felslut som inte håller hela vägen. Ta exempelvis påståendena om att Sverige ska vara ett föregångsland för kvinnors rättigheter och att vi behöver mer jämställdhet i Sverige, inte mindre. Jag håller visserligen med om påståendena när de står för sig själva, men om vi applicerar dem på gränsen för fri abort kommer vi hamna i väldigt märkliga (och obehagliga) diken när vi följer argumenten till sin logiska slutstation.

Om det vore hur långt fram i graviditeten en kvinna har fri rätt att döda fostret som avgör i vilken utsträckning man är ett föregångsland i jämställdhetsfrågor innebär det mycket riktigt att vi med Sverigedemokraternas abortpolitik skulle vara mindre av ett föregångsland än idag. Det innebär på samma sätt att vi är mer av ett föregångsland än exempelvis Norge och Danmark. Men det innebär också att vi i ännu högre grad skulle stå upp för kvinnors rättigheter om vi sköt fram gränsen till vecka 20. Vad sägs om i vecka 25, eller kanske rent av vecka 33?

Den uppmärksamme har redan reagerat på att barn i de två senare exemplen överlever om de föds för tidigt och här har vi problemet med argumentet. En stat som tillåter abort på fullgångna foster skulle lika gärna kunna slå sig för bröstet, peka på oss i Sverige och högtidligt proklamera hur omoderna och ojämställda vi svenskar är som vill begränsa kvinnors rätt till sina egna kroppar – de är ju minsann ett föregångsland!

Ni hör ju hur det låter. Den svenska lagstiftningen har en gräns för när abort är tillåtet av en anledning, och den anledningen har att göra med att fostret faktiskt inte är en del av kvinnans kropp utan en unik individ med en unik uppsättning gener, ett unikt DNA, egen blodgrupp och egna organ (varav många är aktiva från mycket tidigt i graviditeten – hjärtat pumpar på redan från vecka 5-6). Någon gång under graviditeten måste denna individ tillräknas sitt människovärde och sina rättigheter.

För några år sedan utspelade sig ett meningsutbyte mellan Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt, där Åkesson på ett väldigt tydligt sätt påpekade bristerna i Sjöstedts argument.

Sjöstedt: Du vill bestämma över unga tjejers kroppar, om de ska få göra abort eller inte.

Åkesson: Vill inte du det då? Står inte du bakom nuvarande lagstiftning vi har? Då bestämmer man ju också.

– Jo, men du vill ju begränsa den här rätten.

– Jag vill förändra den, ja. Men du vill ju också bestämma, du tar dig också den rätten. Vad är det som säger att du är mer kvinnovänlig än jag?

– Därför att det är du som begränsar deras rätt att göra abort.

– Det gör ju du också.

Poängen här är ju att de båda här rätt. Svensk lagstiftning begränsar kvinnors rätt att göra abort. Enligt svensk lag får kvinnan inte göra vad hon vill med sin kropp hela graviditeten ut (inte ens halva) och de flesta av oss tycker att det är något positivt. Gränsen måste dras någonstans och den måste dras med hänsyn till barnet.

Kvinnan vs. barnet.
Här glider vi rätt in i nästa argumentationsfel: att abortfrågan handlar enbart om kvinnans rätt till sin egen kropp. ”Rör inte kvinnors kroppar!” ”Kvinnor kan faktiskt bestämma själva!” ”Vem är du att bestämma vad en kvinna gör med sin kropp!?” Visst är det slagkraftiga uttryck, men håller de verkligen?

Problemet är – som vi redan visat – att kvinnan inte är ensam. Nuvarande svensk lagstiftning förutsätter nämligen att det är ytterligare en kropp inblandad och så snart den tillskrivs ett juridiskt människovärde är kvinnan faktiskt väldigt begränsad i sina handlingar. Så snart den andra kroppen räknas som ett barn får hon faktiskt inte bestämma själv.

Men inskränker inte detta kvinnors rätt till sina egna kroppar? Ja och nej. Självklart inskränker det kvinnors rätt till sina egna kroppar, men inte mer än vad det inskränker någon annans frihet. Jag har full rätt att svinga runt min knutna näve i luften hur mycket jag vill, men min frihet slutar där din käke börjar. Det är en nödvändig förutsättning för ett liberalt och demokratiskt samhälle att min kropp är min att göra vad jag vill med. Men det är en minst lika viktig (om inte viktigare) förutsättning att jag inte får använda min kropp för att skada eller kränka någon annans kropp. Därför är det inget anmärkningsvärt att en kvinna som är gravid i 39:e veckan inte har laglig rätt att döda sitt barn, det är en självklarhet som ingen rycker på axlarna inför.

Vad är det då som avgör när en gravid kvinna har rätt att inskränka fostrets rätt till sin kropp, och när den rätten upphör? I Sverige regleras det i lagen, men vad är det som säger att gränsen ska gå just vid vecka 18 (eller i extremfall vecka 22)? Vad är det som sätter den magiska gränsen för när en individ ska tillräknas sina mänskliga rättigheter? Vad är det som säger att Norges lagstiftning är sämre än vår? Eller att Kanada (där finns det ingen formell senaste veckogräns) inte har träffat rätt? Och här, när alla slagkraftiga klichéer faller platt och inte kan ta oss längre har vi äntligen nått vad hela den här diskussionen faktiskt handlar om. Inte huruvida Sverige ska vara ett föregångsland – det är vi överens om. Inte huruvida kvinnans rätt till sin egen kropp ska begränsas – det är vi ju faktiskt också överens om. Utan när den gränsen rimligen läggs, varför den ligger där den gör och vad som skulle krävas för att den skulle behöva flyttas?

Problematiken kring sena aborter
I Sverige har vi valt att motivera vår övre gräns efter när barnet anses vara livsdugligt utanför livmodern. När vår nuvarande lagstiftning trädde i kraft 1975 ansågs detta vara vid vecka 28, idag ligger gränsen vid vecka 22. Det kan låta självklart, men här finns också stora problem. Om din rätt att leva tillskrivs dig först när du är livsduglig innebär det att definitionen av vem som har mänskliga rättigheter är flexibel. Allt eftersom vetenskapen gör framsteg och neonatalvården blir bättre kommer den övre gränsen – om vi vill vara konsekventa – behöva flyttas ned. Barn föds (och överlever) idag som för 30 år sedan inte räknades som fullvärdiga människor. Idag aborteras foster som – om de hade blivit till om 30 år – skulle ha fått både rättigheter och liv.

Om vi för argumentets skull ändå förutsätter att denna definition – att foster räknas som barn när de kan överleva utanför livmodern – är den bästa, måste vi också vara såpass ödmjuka att vi erkänner när barnets möjlighet att överleva börjar krocka med vår nuvarande lagstiftning.

Bara för något år sedan blev det en ganska livlig debatt kring överläkare Katarina Strand Brodd som försökt rädda livet på ett sent aborterat foster. En sen abort på Mälarsjukhuset i Eskilstuna drog ut på tiden och när fostret kom ut levande i vecka 22 kallade barnmorskan på Strand Brodd som tog över och försökte rädda livet på fostret, som nu i lagens mening var ett för tidigt fött barn med rätt att leva. SVT skriver:

”I juridisk mening räknas fostret som ett barn från vecka 22. Ett barn som har rätt till sjukvård och som enligt lag egentligen ska folkbokföras. Därför ska en abort vara avslutad när det har gått 21 graviditetsveckor och sex dagar, men så sker inte alltid när aborten drar ut på tiden.

Katarina Strand Brodd är förutom överläkare även ordförande i Svenska neonatalföreningens etikgrupp. För tidigt födda barn är hennes vardag och numera överlever 40 procent av de barn som föds i vecka 22 och tas omhand på en neonatalavdelning. Det var det perspektivet Katarina Strand Brodd hade när hon agerade som hon gjorde.”

Strand Brodd berättar också för SVT att detta inte rör sig om något enstaka fall utan har hänt vid ett flertal tillfällen. Tidigare har det även rapporterats om hur barn som överlevt sena aborter har lämnats att självdö och vårdanställda har vid ett flertal tillfällen beskrivit sitt obehag inför fenomenet (exempelvis här och här).

Vi ska också ha klart för oss att det finns en viss felmarginal när det gäller att bedöma vilken vecka ett foster verkligen befinner sig i. Det kan bero på allt från att kvinnors kroppar ser olika ut, till att barnmorskan som undersöker gör ett misstag eller ser fel, men det är inte att ignorera när vi pratar om den här frågan. I juni i år rapporterade SVT om hur Karolinska sjukhuset i Huddinge har polisanmält sig själv efter att av misstag ha aborterat ett foster i vecka 30. Ultraljudet visade 13 veckor. Nu är detta ett mycket ovanligt exempel och en väldigt stor felberäkning, men det är inte irrelevant, sådant kan hända. 2011 kunde man läsa i vårdfokus om ett fall där man utförde en för sen kirurgisk abort efter att ha räknat fel på fem veckor. Inte heller det är irrelevant. Om vi ska vara konsekventa gentemot vår motivering att dra gränsen baserat på livsduglighet måste vi också inse att det är ett stort problem att livsdugliga foster trots detta aborteras. Vare sig de aborteras av misstag på grund av den mänskliga faktorn, eller medvetet lämnas att självdö på en bricka.

Utifrån den problematik som så uppenbart finns menar jag att det borde vara fullkomligt okontroversiellt att vilja diskutera just veckogränsen för abort. Såväl den övre gränsen där Socialstyrelsens tillåtelse behövs, som den nedre gränsen där aborter är helt fria. Om man på riktigt menar allvar med att ett barn ska tillräknas juridiska rättigheter när det är livsdugligt kan man inte i nästa andetag acceptera att livsdugligheten hos för tidigt födda och sena aborter allt mer överlappar varandra. Alla jägare vet att om man inte är säker på om det är en älg eller en människa bakom busken så skjuter man inte. Alla som tagit körkort vet att om man inte är säker på att det är tomt i den mötande filen kör man inte om. Rätten till liv måste alltid omgärdas med restriktioner och försiktighet. Ja, till och med på bekostnad av andras frihet.

Avslutningsvis
Det här handlar alltså inte om mer eller mindre frihet för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar. Den rätten är redan begränsad av svensk lagstiftning och det faktum att en annan kropp är inblandad. Vad det här handlar om är att om vi har kommit överens om en definition av vem som räknas som ett barn med juridiska rättigheter, då behöver vi göra allt som står i vår makt för att oskyldiga barn inte blir dödade. Vi behöver helt enkelt en säkerhetsmarginal och då behöver vi kunna diskutera vilka veckor som är lämpliga.

Utan pajkastning.

Utan klyschor.

Utan svartmålning av varandras intentioner.

Utan att bete oss som dagisbarn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s