Nej, sänkt veckogräns för fri abort handlar inte om kvinnors rättigheter.

Så här i valtider har jag hakat upp mig på en fråga som har dykt upp ganska mycket det senaste; nämligen att Sverigedemokraterna vill sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Detta är en kontroversiell fråga som har rört upp mycket känslor och det gissar jag att även min rubrik har gjort (läs gärna färdigt innan du blir arg). I TV4:s partiledarutfrågning uttryckte Annie Lööf mycket starkt sin avsky för Sverigedemokraternas abortpolitik och Socialdemokraterna har till och med dedikerat en kampanj med en egen hemsida åt frågan, där de slagkraftigt proklamerar att Sverige ska vara ett föregångsland och att vi ska ha mer jämställdhet i Sverige – inte mindre.

”Jag blir så oerhört provocerad när jag hör Jimmie Åkesson kränka kvinnors självständighet och rätt till sin egen kropp. Det är omodernt, det är ojämställt och det är otidsenligt.”
– Annie Lööf

Lööf tog till och med upp frågan i valrörelsens sista duell i Expressen under lördag kväll, och det lät ungefär likadant som vid alla tidigare tillfällen – med skillnaden att Åkesson nu hade mer tid (och ro?) att svara på anklagelserna.

Skärmavbild 2018-09-09 kl. 15.47.38.png
Skärmdump från Expressens uppesittarkväll, lördag kväll innan valet.

Problemet är att resonemangen som förs inte håller, eller kanske snarare att det knappt förs några resonemang. Det pumpas ut klyschor och oneliners från höger och vänster om kvinnors rättigheter, rätten att bestämma över den egna kroppen och jämställdhet mellan könen, men ingen tycks vara intresserad av att diskutera frågan djupare än så.

Tonen i debatten tyder mer än någonsin på att abortfrågan blivit så stigmatiserad och förgiftad i Sverige att den inte ens kan diskuteras utan att fientliga kommentarer och glåpord kastas fram och tillbaka. Den som vågar yttra ett ord blir innan man hinner blinka utmålad som mörkerman, kvinnofientlig och omodern. Men tänk om det inte är så lätt? Tänk om det faktiskt finns problem med den svenska abortlagstiftningen? Tänk om det finns andra skäl att problematisera den än att man skulle hata kvinnor eller vara emot jämställdhet?

Fortsätt läsa ”Nej, sänkt veckogräns för fri abort handlar inte om kvinnors rättigheter.”
Annonser

United, EFS och Daniel Alm.

united
Foto: United

Söndagen den fjärde februari i år beslutade församlingen United i Malmö att ansöka om medlemskap i EFS (som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan). Man lämnar därmed Pingst FFS som fullvärdiga medlemmar, för att istället ansöka om ”associativt medlemsskap” i enighet med Pingsts stadgar. Hur det blir med den saken får vi vänta till maj och Pingströrelsens årliga rådslag för att få reda på, men redan nu ser vi att reaktionerna inte har låtit vänta på sig.

Fortsätt läsa ”United, EFS och Daniel Alm.”

Ni är väl ändå lite för unga?

Här kommer ytterligare ett blogginlägg om mitt och Elins stundande bröllop. Här kan du läsa det förra inlägget på samma tema.

Något man får räkna med när man gifter sig såpass tidigt som jag och Elin gör (det vill säga i tjugoårsåldern) är alla kommentarer som rör just vår ålder. Både jag och Elin blev ifrågasatta under vår möhippa/svensexa just på grund av att vi är såpass unga. Jag förstår att folk blir tveksamma. Vi lever ju i ett av de länder i världen där man i genomsnitt gifter sig senast, och går man mot normen blir folk ofta lite obekväma.

Hur kommer det sig då att normen ser ut som den gör i Sverige? Varför tänker många att man måste vänta länge innan man kan gifta sig? Min erfarenhet är att det finns bakomliggande attityder i samhället som ligger till grund för detta. Här är några jag mött:

  1. ”Du måste ju leva lite först.”
    Det finns inget citat jag hört oftare när frågan om äktenskap och familj har diskuterats bland mina vänner i högstadiet och gymnasiet. Vi lever i en tid där familjen för många har blivit något slags fängelse, en fälla du kanske kan gå med på när du har levt (det vill säga rest världen runt, festat, testat lite olika partners och tjänat pengar) några år. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det all film och TV-serier som ger en sådan bild? Kanske är det ett karriärtänk som spökar. Det blir viktigare att komma så långt som möjligt, klättra på stegar, förverkliga sig själv än att ha en familj att ta hand om.I min värld är det i alla fall tvärt om. Äktenskap och familj är ju en del av att livet. Det är något jag längtat efter sedan jag var liten, och jag känner mig inte ett dugg hindrad från att ”leva livet”. Tvärt om tycker jag att det ska bli så roligt att få göra det tillsammans med Elin. Nu börjar livet på riktigt!
  2. ”Hur kan du vara så säker på att hon är den rätta?”
    Hela fokuset på att hitta ”the one” tror jag faktiskt är ganska snedvridet. Jag måste hitta den som är perfekt för mig. Det måste vara en tjej som inte bara ser perfekt ut, utan dessutom har samma intressen som jag, lyssnar på samma musik som jag, tycker om samma filmer som jag, alltid ställer upp för mig, är tillräckligt olik mig för att vi ska komplettera varandra men ändå tillräckligt lik mig för att jag inte ska behöva ändra på mig så mycket, och det viktigaste allt: Det måste kännas rätt! Du måste följa ditt hjärta!Helt ärligt tror jag att en sådan attityd förstör mer än den hjälper. Istället för att längta efter en verklig människa blir det att man hela tiden söker efter något bättre, någon bättre. Framförallt är ett sådant fokus djupt egoistiskt. Istället för att själv bli en tjänare söker man någon som kan tillfredsställa alla ens egna behov och önskningar. Känns det inte ”rätt” är det partnerns fel och jag själv förtjänar något bättre.

    Självklart är det viktigt att ha gemensamma nämnare, vilja samma sak med livet, ha någon slags känslor för varandra, MEN… Att älska är faktiskt inte bara känslor, utan ett val man gör. Kärleken är praktisk. Jag älskar min (blivande) fru när jag tar disken för henne efter en lång dag på jobbet för att jag vet att hon också har haft det tufft. Jag älskar henne när jag ger mig i en diskussion eller när jag reser mig upp för att byta skiva i DVD-spelaren. Jag älskar henne när jag arbetar in pengar till vårt gemensamma hem eller ser till att det finns mat på bordet.

    När Jesus sa åt sina lärjungar att älska sina fiender menade han självklart inte att vi skulle känna rosenröda fluffiga känslor och pirr i magen för våra fiender, utan att vi skulle älska dem med en verklig kärlek – en praktisk kärlek. Det samma gäller givetvis i äktenskapet. Pirr i magen och romantik är också viktigt, självklart! I Bibeln tas det så seriöst att vi har en hel bok (höga visan) tillägnad den romantiska kärleken. Men när känslorna blir det jag söker, och jag ger upp när jag inte känner något längre, då kan jag inte kalla det kärlek. Då är fokuset på mig själv.

  3. ”Ni har ju inte levt tillsammans. Hur vet ni att det kommer fungera?”
    Det är riktigt. Vi har faktiskt valt att inte leva ihop förrän nu. Däremot har vi varit tillsammans i fyra år och har lärt känna varandra ganska bra under de åren. Jag ser en styrka i att vi inte har flyttat ihop tidigare utan väntat tills vi gift oss, nämligen den att vi inte flyttar ihop i ett rus av passion och tanklöshet för att sedan upptäcka att det inte fungerade och behöva dela på oss igen. När vi nu flyttar ihop är det genomtänkt. Vi har haft ett år (sedan förlovningen) på oss att faktiskt förbereda oss mentalt, vi har ett äktenskap – som vi tror är både instiftat och bekräftat av Gud – i ryggen, och vi har ett ömsesidigt löfte att luta oss tillbaka mot under svåra perioder.
  4. ”Ni är för unga för att veta vad ni vill.”
    Jaså? Enligt vem? Helt ärligt tror jag att det är tvärt om. Ofta blir man osäkrare och osäkrare ju längre man väntar på något, och ibland kan det klokaste vara att helt enkelt bestämma sig. När det gäller sökandet efter en partner hänger ju detta ihop intimt med punkt 2. Det vill säga: Vad är det man letar efter egentligen? Ju fler referenser du har och jämförelser du kan göra desto svårare blir det att någonsin bestämma sig, speciellt om du letar efter den där perfekta tjejen eller killen. Nej jag tror att mina mamma hade rätt när hon för några veckor sedan kläckte ur sig:

    Det bästa är väl att gifta sig när man vill gifta sig? Varför skulle det vara lättare att bestämma sig när man är 27? Man velar väl lika mycket då (min parafras).

Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av några roliga fördelar med att gifta sig ung som jag hittade här.

perks

”Underordna er varandra…”

IMG_5485Eftersom jag och Elin gifter oss på lördag tänkte jag att det kan vara bra att skriva av mig lite om de funderingar, tankar och frågeställningar både vi och andra har.

En fråga man kan ställa sig är varför jag och Elin över huvud taget är intresserade av att gifta oss. Det hade sparat oss både mycket pengar och energi att låta bli. Vi hade ju kunnat flytta ihop och starta ett liv tillsammans ändå. Vi hade säkert kunnat vara lyckliga oavsett, som många andra. Så varför är det nödvändigt att gifta sig? Varför är detta viktigt för oss? Fyller äktenskapet någon egentlig funktion? Det måste ju finnas något slags skäl.

Svaret är ja, det finns såklart skäl bakom att vi väljer att ingå äktenskap med varandra. Jag får redan här varna för inläggets teologiska karaktär. Både jag och Elin är kristna. Vi tror att det finns en Gud som har skapat hela universum och som en krona på verket satt människan – som han älskar och har skapat till sin avbild. Vi tror vidare att denne Gud hade en avsikt med att skapa oss som han gjorde, och att han hade en djupare tanke med äktenskapet än den att det ger lite juridiska fördelar och är en trevlig tillställning.

Jag är inte ute efter att här göra en full teologisk utläggning om allt vad äktenskapet är och kan vara (det är ett helt annat projekt), men åtminstone försöka spegla något av det som gör att vi har valt att göra som vi gör. (Alla bibelcitat är ur Svenska folkbibelns översättning från 2015.)

Då kör vi
Redan i Första Mosebokens andra kapitel kan vi läsa hur Gud efter att ha skapat Adam säger: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” (1 Mos. 2:18). Gud skapar ur mannens sida kvinnan som en hjälp (nyare översättningar: medhjälpare) och för henne fram till honom. ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött.” utbrister Adam i vers 23.

Att kvinnan är mannens medhjälpare ska inte här förstås som att hon har någon slags lägre ställning. Tvärt om, mannen klarar sig inte utan sin kvinna! Ordet som används om ”hjälp” är det hebreiska ordet ”ezer” (עֵ֫זֶר) som på ett flertal ställen i Gamla testamentet används om Gud själv när han kommer sitt folk till räddning. Redan här får äktenskapet en tydlig profetisk funktion, som en bild av förhållandet mellan Gud och mänskligheten. Mannen klarade sig inte ensam utan behövde sin kvinna till hjälp, liksom vi inte klarar oss själva utan behöver Gud.

Det, tillsammans med det att kvinnan och mannen hör ihop kroppsligen leder sedan fram till vers 24 där vi läser: ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.”. En vers Jesus själv citerar i en tvist med några skriftlärda (Matt. 19:4-6).

Det som händer sedan är att mänskligheten vänder sig bort från Gud och hans vilja. Men genom Bibeln (såväl Gamla- som Nya testamentet) verkar denna samlevnadsform fortsatt vara den föredragna. Vid vissa tillfällen ser vi att män tar sig fler fruar än en, men aldrig är det på Guds uppmaning utan tvärt om ofta en konsekvens av otro på Guds löften och avundsjuka människor emellan. Från Guds sida ser vi istället vikten av att vara trogen, passionerad och glad i sin hustru.

”Du har varit trolös mot [din ungdoms hustru], trots att hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med. Har [Gud] inte gjort dem till ett?” (Mal. 2:14b-15a)

”Må din källa vara välsignad, och gläd dig över din ungdoms hustru,
den älskliga hinden, den sköna gasellen.
Låt hennes bröst alltid tillfredsställa dig, hennes kärlek ständigt berusa dig.
Min son, varför låta dig berusas av en främmande kvinna och famna en som inte är din?” (Ords. 5:18-20)

Något som är återkommande i Bibeln är också bilden av relationen mellan Gud och mänskligheten som relationen mellan en man och en hustru som inte är trogen sin man. Att vi gång på gång är oärliga, sårar varandra, drivs av högmod eller avundsjuka, handlar orätt, alltså det där som Bibeln kallar för synd, jämförs faktiskt med otrohet mot Gud. En hustru som är otrogen handlar inte i kärlek till sin man, och en människa som begår onda handlingar handlar inte i kärlek mot sin Gud eller sina medmänniskor.

Det stora med Bibelns Gud är hans aldrig sinande trofasthet och kärlek. Han överger oss aldrig trots vår ”otrohet”, utan sände sin Son till världen för att bära alla våra fel och brister på ett kors. Tack vare det kan vi ha en upprättad kärleksrelation med Gud. En relation utan otrohet och sår.

Det är precis det Paulus har i åtanke när han i Efesierbrevets femte kapitel beskriver det kristna äktenskapet. Han ger ett djup som både går tillbaka till Första Mosebok – där mannen och kvinnan är ett – och har korset i centrum – där Guds nåd och kärlek tar sitt ultimata uttryck. ”Underordna er varandra i vördnad för Kristus” skriver Paulus, och fortsätter ett resonemang där det kristna äktenskapet kan få fungera som en av vår tids tydligaste bilder på vem Jesus är och vad han har gjort för oss.

I Paulus huvud kan ett äktenskap där hustrun älskar sin man som vi älskar Jesus, och där mannen älskar sin hustru som Jesus älskar oss (det vill säga till döds) få bli en relation där:

  1. Allt inte handlar om jag, mig, mitt och mina behov – utan där vi kan få tjäna varandra. Älska praktiskt.
  2. Vi får ära Gud med våra liv och visa för andra människor vad Gud har gjort för oss.

Sammanfattning
Vi tror att Gud skapade människor till gemenskap och att den bästa samlevnadsformen för en tjej och en kille som älskar varandra är just äktenskapet. Det är inte bra för mig att vara ensam, jag behöver en medhjälpare, och vi två ska bli ett. Vi är också oändligt tacksamma för att Gud genom sin Son har räddat oss till evigt liv genom att dö för oss på ett kors, och längtar efter att få vittna om det på ett konkret och praktiskt sätt – äktenskapet är ett sådant (bland många).

Frid!

Det där med församlingsplantering.

Vad tokigt det kan bli när man glömmer att trycka på ”publicera”. Den 26:e februari var jag på en heldag om församlingsplantering på Församlingsfakulteten i Göteborg och utlovade en uppföljning. Här kommer den äntligen!

Sammanfattning av dagen
De inbjudna talarna var Magnus Persson, Anders-Petter Sjödin, Håkan Sunnliden, och Jari Kekäle. Korta presentationer om vilka de är och vad de gör finner du här. Dagen var upplagd så att de fyra talarna under förmiddagen höll var sitt enkelt föredrag om församlingsplantering och deras erfarenhet av detta. Efter en timmes lunchpaus fortsatte dagen med ett panelsamtal där de medverkande fick ställa frågor till varandra, för att sedan ta emot frågor från oss i åhörarskaran. Temat för dagen var visserligen församlingsplantering, men det blev av naturliga skäl så att samtalen kom att röra sig mycket runt vad församlingen är till sitt väsen, och vad den fyller för funktion.

Det första som slog mig var hur talarna trots sina olika bakgrunder alla hade samma utgångsläge. De fyra var rörande överens om att vi som Kristi kropp är kallade ut till evangelisation och mission, att vi är kallade att växa och att gemenskap mellan människor är nödvändigt för hälsosamma och levande församlingar. De alla talade gott om hemgrupper och mindre gemenskaper av olika slag, men lade också stor vikt vid församlingen som en del av samhället och den enskilde kristnes vardagsliv.

Magnus Persson menade bestämt – och de andra höll med honom – att i den bästa av världar skulle ingen kristen behöva ta bilen till kyrkan utan kunde fira gudstjänst i den stadsdel/det samhälle/bland de människor där han eller hon  lever och verkar till vardags. Fastän Persson fick erkänna att han själv tar bilen till sin kyrka, och att det kanske är något av ett önsketänk i dagens Sverige tycker jag nog inte att tanken är så dum.

De sa alla mycket gott, men det som fastnade tydligast hos mig (och som var lättast att anteckna) var några av de saker som Anders-Petter Sjödin och Magnus Persson sade.

Sjödin:
Jesus korsade gränsen mellan himmel och jord, men han korsade också geografiska, etniska, religiösa, sociala, åsikts- och bekvämlighetsgränser. Det är något även vi som kyrka är kallade till att göra. Inte av vilken anledning som helst, utan för att ära Gud och nå människor med evangeliet. Hur bygger vi då en levande församling enligt Sjödin? Jo, vi strävar efter att församlingen ska ha ”en doft av kristus” och ett ”medvetet lekmannaskap”.

”Mission är att korsa gränser. För Guds skull och för människors skull.”

Persson:
Den lokala församlingen har ett syfte och en funktion i våra liv och i Guds rikes utbredning. Magnus Person målade upp detta som en cykel där han med fem grekiska ord förklarade sin syn på den kristna församlingens väsen och funktion.

församlingscykel-1

Ekklesia – Gud kallar oss till sig, frälser oss och samlar sin kyrka/församling till:

Leiturgia – Regelbundet gudstjänstfirandet där Gud blir ärad, den kristna tron förvaltas och vi formas.

Koinonia – I den gemensamma tron och gudstjänstfirandet uppstår gemenskap. Här konkretiseras tron.

Diakonia – I gemenskapen kan vi betjäna varandra och vår omvärld.

Martyria – På så vis blir vi vittnen för världen. Kyrkan är inte vilken gemenskap som helst utan en förkunnande gemenskap som proklamerar Guds Ord. Genom vårt vittnande kallar Gud ytterligare människor till sig, och cykeln fortsätter.

Vidare talade Persson en del om att den kristna församlingen finns till genom Guds nåd, till Guds ära, och vikten av att ha det som grund för allt det vi gör.

Avslutning
Detta är på intet sätt ett uttömmande blogginlägg, men jag hoppas ha kunnat förmedla ungefär vad för teman som genomsyrade dagens föreläsningar och diskussioner  och att det kan vara till någons intresse.

Guds frid!

En heldag på Församlingsfakulteten

image

Imorgon (fredag) bär det av till Församlingsfakulteten i Göteborg. ”Vad händer där?” undrar du. Jo nämligen detta. Alltså en inspirationsdag om församlingsplantering.

Beskrivningen på hemsidan lyder:

Fredagen den 26 februari inbjuder Församlingsfakulteten till inspirationsdag om församlingsplantering. Under förmiddagen delar fyra talare, med lite olika bakgrund, erfarenheter från arbete med församlingsplantering, vilket följs upp med panelsamtal under eftermiddagen.

Medverkar gör bland annat Magnus Persson, Anders-Petter Sjödin och Håkan Sunnliden.

Förhoppningsvis får jag möjlighet att sammanfatta det hela i ett blogginlägg efter helgen.

Guds frid!

Det där med tidebön.

När man växer upp inom frikyrkan – och kanske framförallt de mer karismatiska sammanhangen inom frikyrkligheten – finns det vissa fenomen man redan tidigt får lära sig att vara skeptisk gentemot. Det där med att be redan formulerade böner är ett sådant. Å ena sidan sjunger man ju gärna gamla väckelsesånger och ber Herrens bön (ja man kanske till och med sträcker sig så långt att man har en standardiserad bordsbön), men å andra sidan är ju det där med skrivna böner något man ägnar sig åt i statskyrkan. Speciellt främmande är det när bönerna eller sångerna ska bes enligt fasta ordningar, det är ju näst intill katolskt! (Något som är mycket intressant, då den genomsnittliga karismatiska frikyrkoförsamlingens gudstjänster faktiskt ser likadana ut söndag efter söndag.)

Utan att på något vis vara bitter över mitt arv funderade jag någon gång i början av hösten 2015 över att min tradition – som ju bär med sig många rikedomar – saknade ett sätt att be, som i större delen av kristenhetens (och judendomens) historia varit lika självklart som att sjunga till Guds ära eller be fria böner. Jag bestämde mig därför för att göra ett litet experiment. Jag är nämligen en människa med väldigt många böneämnen och personer på mitt hjärta, och behöver goda rutiner för att få saker gjort.
Tänk om jag kunde skriva upp dessa böneämnen i någon typ av veckocykel?
Tänk om jag kunde lära mig rutinen att be för dessa ämnen varje kväll?
Tänk om jag dessutom kunde kombinera det med ett urkristet sätt att be?

Spännande, eller hur? Speciellt mot bakgrunden att detta är såpass främmande för mig. Här kommer därför min utvärdering efter ett par månaders bedjande. Jag delar upp den i två delar: Vad ber jag? och Hur har det fungerat?

Vad ber jag?
Att be på natten innan läggdags kallas traditionellt för completorium, men vad man nu kallar sin aftonbön är för mig mindre viktigt. Jag har dock valt att följa den form som jag har förstått är någorlunda standardiserad över samfundsgränserna när det gäller just nattbönen, och lyft in element som vanligen används under dagens böner (exempelvis Herrens bön) eftersom jag inte har följt någon ordning under dagtid. Jag har också valt att be på knä, ett vanligt sätt att be i alla tider.

Varje kväll ber jag enligt följande åtta rubriker:

  • Ingång
    Jag börjar med att be Gud komma till min hjälp och räddning, samt med att ära och lova den treenige Guden. Det handlar redan från början väldigt lite om mig, och väldigt mycket om Honom.
  • Syndabekännelse och återlösning

    Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

    Efter att ha bett dessa ord får jag rannsaka mig själv, lägga fram dagens fel och misslyckanden inför Gud, och ta emot det befriande löfte som står att läsa i 1 Joh. 1:9.

    Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

  • Hymn
    Jag sjunger, helt enkelt. Allt från teologiska betraktelser som Min Gud när jag betänker och böner som Ödmjukhetens Konung till rena lovsånger om och till Guds ära och majestät.
  • Psaltarpsalm
    Jag läser (ber) en av bönerna ur Psaltaren i Bibeln. Klassikern psalm 23 är en av dessa.
  • Bön
    Jag ber fritt om specifika situationer, familjemedlemmar och vänner. Olika samhällsfrågor och vänner varje dag så att ingen glöms bort. Varje dag ber jag för områden som rör världen, förföljda kristna, sjuka och fattiga, fred och frälsning över Israel, Sverige och dess institutioner, samt vänner och familj.  Här lyfter jag också fram dagen som har varit och de böneämnen som dyker upp för stunden. Fri bön helt enkelt.
  • Symeons lovsång
    Luk. 2:29-32.

    Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, och härlighet för ditt folk Israel.

  • Herrens bön
    Jag ber den bön som Jesus själv har lärt oss.
  • Välsignelsen
    Det är alltid gott att få avsluta med att be om Guds välsignelse och beskydd.

Hur har det fungerat?
När man kommer från ett sammanhang där lästa böner och bekännelser är mycket ovanliga är det ofrånkomligt att det till en början kändes ganska onaturligt. Visst var jag redan något uppmjukad efter att ha varit tillsammans med en lutheran i tre år, men det förändrar inte det faktum att det till en början kändes något stelt, opersonligt, någon annans… Men allt eftersom jag började lära mig bönerna och psalmerna utantill märkte jag också hur något släppte. Jag upptäckte att jag allt mindre ”läste” bönerna, och allt mer bad dem. Nästan precis som med lovsång. Första gången jag hör en sång sjungas går det största fokuset åt att försöka hänga med i melodin och texten, men när den väl har satt sig kan den förvandlas till en hjärtats bön, trots att den är skriven av någon annan.

När flera av bönerna jag ber dessutom är hämtade direkt ur Bibeln ber jag ju faktiskt Guds Ord. Tillsammans med judar och kristna i alla tider får jag tala ut sanningar om vem Gud är som Han själv har uppenbarat för oss, bland annat genom sin tjänare David i Psaltaren.

Att ytterligare ha förmånen att – oavsett om jag är sugen på det eller inte – varje kväll få bekänna inför mig själv och Gud att jag inte är perfekt, och att – oavsett om jag riktigt förstår det eller inte – få ta emot löftet att Han faktiskt har förlåtit mig, det ger en trygghet som går utöver mina subjektiva erfarenheter och känslor. Det kanske inte låter så roligt, men det har givit mig en djup tacksamhet för vad Gud faktiskt har gjort för mig.

Men vänta nu! Hur blev det då med karismatiken? Hur blev det med den Helige Andes inspiration och vägledning? Om man ska hålla på att läsa en massa skrivna böner, går inte det ut över den fria, personliga bönen? Går inte det ut över det naturliga samtalet med Gud som en vän?

Först och främst måste jag ju säga att jag tror att de bibeltexter jag läser och ber faktiskt är inspirerade av den Helige Ande (2 Tim. 3:16). Men i övrigt är faktiskt min erfarenhet att det där fria bönepasset jag har i mitten av tidebönen blir längre och längre för varje gång jag ber. Jag upplever också att mitt samtal med Gud fortsätter även efter det att jag sagt amen på ett sätt jag inte erfarit tidigare. När jag har fått lägga av all synd, alla mina böner och önskningar, och bett om Guds beskydd har det för mig känts som att det verkliga samtalet kan börja, på ett helt annat sätt än om min aftonbön hade varit några korta önskningar innan jag somnar. Då är bönen inte längre ett medel för att ”få saker”, utan något jag gör för att jag helt enkelt tycker att det är trevligt att umgås med Gud ytterligare en stund.

Utöver detta har min memorering av böner, sånger och psalmer lett till att jag kan komma på mig själv med att stå och be i situationer då jag inte annars hade bett. Jag kan plötsligt bli påmind om en fras som blir till en bön, som blir till en längtan och ytterligare bön. På så vis har det faktiskt lett till att jag ber fler och friare böner även under dagarna.

Detta sätt att be kanske inte passar oss alla. Jag är övertygad om att vi alla behöver en rejäl gnutta ”be utan uppehåll” (1 Thess. 5:17 SFB15) eftersom vi får stora problem om vi begränsar bön till att enbart gälla fasta tider och ramar. För mig har emellertid många fördomar raserats.

Guds frid önskar jag er.

12584005_10201467919415346_337168444_n