Tack Gud för Sverige.

Så var ytterligare en nationaldag över. En dag att vara lite extra tacksam för mitt land. Det är jag också.

Jag är tacksam för den gamla fria Norden. Dess djupa skogar och öppna vidder. Dess svindlande fjäll och svalkande sjöar. Dess kalla vintrar och ljusa sommarnätter. Jag är tacksam till Gud som har skapat utan att snåla, som generöst har öst ur skönhetens källor och format en jord, ett land, en natur som överstiger varje människas förstånd.

Jag är tacksam för det svenska folket. Dess mångfacetterade och rika historia. Dess kultur och språk, seder och bruk. Dess visdom och kunskap, jordbruk, bak och matlagning, folkdräkter och visor, uppfinningar och inovation, kämpaglöd, arbetsmoral och grannsämja. Jag är tacksam till Jesus som spikades upp på ett kors för svenskar och att vi en dag finns representerade inför Guds tron i den oräkneliga skara av människor från alla folk, stammar, länder och språk som är tvättade rena i Jesu blod (Uppenbarelseboken 7:9-17).

Det finns såklart mycket jag inte är tacksam över. Den ökade polariseringen och den allt aggressivare tonen i samhälle, debatt och sociala medier. De fortsatta utvisningarna av konvertiter till – i bästa fall – tortyr och förföljelse. Att kvinnlig könsstympning och hedersvåld förekommer inom vårt lands gränser. Att över 16 000 ofödda barn har dödats hittills i år och att ytterligare 38 000 kommer möta samma öde fram till nästa nationaldag. Att mobbning och kränkningar ännu inte är utrotat från våra skolor. Listan kan göras lång.

Ändå är jag tacksam till den helige Ande som många gånger tidigare i historien låtit evangeliet slå rot i svenskars hjärtan och förändrat allt. Jag är tacksam till den helige Ande som många gånger tidigare rest upp sitt folk att gå ut och göra världen till en bättre plats genom kärlek, omsorg och förkunnelse av de goda nyheterna om syndernas förlåtelse och evigt liv genom Jesus Kristus. Tack helige Ande för att du inte på långa vägar är färdig med det här landet. Tack gode Gud för Sverige.

Jag avslutar med vad som en gång kunde ha blivit vår nationalsång (lyssna här).

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall julesnö och susa djupa mo!
Brinn österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Verner Von Heidenstam

Nej, sänkt veckogräns för fri abort handlar inte om kvinnors rättigheter.

Så här i valtider har jag hakat upp mig på en fråga som har dykt upp ganska mycket det senaste; nämligen att Sverigedemokraterna vill sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Detta är en kontroversiell fråga som har rört upp mycket känslor och det gissar jag att även min rubrik har gjort (läs gärna färdigt innan du blir arg). I TV4:s partiledarutfrågning uttryckte Annie Lööf mycket starkt sin avsky för Sverigedemokraternas abortpolitik och Socialdemokraterna har till och med dedikerat en kampanj med en egen hemsida åt frågan, där de slagkraftigt proklamerar att Sverige ska vara ett föregångsland och att vi ska ha mer jämställdhet i Sverige – inte mindre.

”Jag blir så oerhört provocerad när jag hör Jimmie Åkesson kränka kvinnors självständighet och rätt till sin egen kropp. Det är omodernt, det är ojämställt och det är otidsenligt.”
– Annie Lööf

Lööf tog till och med upp frågan i valrörelsens sista duell i Expressen under lördag kväll, och det lät ungefär likadant som vid alla tidigare tillfällen – med skillnaden att Åkesson nu hade mer tid (och ro?) att svara på anklagelserna.

Skärmavbild 2018-09-09 kl. 15.47.38.png
Skärmdump från Expressens uppesittarkväll, lördag kväll innan valet.

Problemet är att resonemangen som förs inte håller, eller kanske snarare att det knappt förs några resonemang. Det pumpas ut klyschor och oneliners från höger och vänster om kvinnors rättigheter, rätten att bestämma över den egna kroppen och jämställdhet mellan könen, men ingen tycks vara intresserad av att diskutera frågan djupare än så.

Tonen i debatten tyder mer än någonsin på att abortfrågan blivit så stigmatiserad och förgiftad i Sverige att den inte ens kan diskuteras utan att fientliga kommentarer och glåpord kastas fram och tillbaka. Den som vågar yttra ett ord blir innan man hinner blinka utmålad som mörkerman, kvinnofientlig och omodern. Men tänk om det inte är så lätt? Tänk om det faktiskt finns problem med den svenska abortlagstiftningen? Tänk om det finns andra skäl att problematisera den än att man skulle hata kvinnor eller vara emot jämställdhet?

Fortsätt läsa ”Nej, sänkt veckogräns för fri abort handlar inte om kvinnors rättigheter.”

United, EFS och Daniel Alm.

united
Foto: United

Söndagen den fjärde februari i år beslutade församlingen United i Malmö att ansöka om medlemskap i EFS (som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan). Man lämnar därmed Pingst FFS som fullvärdiga medlemmar, för att istället ansöka om ”associativt medlemsskap” i enighet med Pingsts stadgar. Hur det blir med den saken får vi vänta till maj och Pingströrelsens årliga rådslag för att få reda på, men redan nu ser vi att reaktionerna inte har låtit vänta på sig.

Fortsätt läsa ”United, EFS och Daniel Alm.”

Ni är väl ändå lite för unga?

Här kommer ytterligare ett blogginlägg om mitt och Elins stundande bröllop. Här kan du läsa det förra inlägget på samma tema.

Något man får räkna med när man gifter sig såpass tidigt som jag och Elin gör (det vill säga i tjugoårsåldern) är alla kommentarer som rör just vår ålder. Både jag och Elin blev ifrågasatta under vår möhippa/svensexa just på grund av att vi är såpass unga. Jag förstår att folk blir tveksamma. Vi lever ju i ett av de länder i världen där man i genomsnitt gifter sig senast, och går man mot normen blir folk ofta lite obekväma.

Hur kommer det sig då att normen ser ut som den gör i Sverige? Varför tänker många att man måste vänta länge innan man kan gifta sig? Min erfarenhet är att det finns bakomliggande attityder i samhället som ligger till grund för detta. Här är några jag mött:

  1. ”Du måste ju leva lite först.”
    Det finns inget citat jag hört oftare när frågan om äktenskap och familj har diskuterats bland mina vänner i högstadiet och gymnasiet. Vi lever i en tid där familjen för många har blivit något slags fängelse, en fälla du kanske kan gå med på när du har levt (det vill säga rest världen runt, festat, testat lite olika partners och tjänat pengar) några år. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det all film och TV-serier som ger en sådan bild? Kanske är det ett karriärtänk som spökar. Det blir viktigare att komma så långt som möjligt, klättra på stegar, förverkliga sig själv än att ha en familj att ta hand om.I min värld är det i alla fall tvärt om. Äktenskap och familj är ju en del av att livet. Det är något jag längtat efter sedan jag var liten, och jag känner mig inte ett dugg hindrad från att ”leva livet”. Tvärt om tycker jag att det ska bli så roligt att få göra det tillsammans med Elin. Nu börjar livet på riktigt!
  2. ”Hur kan du vara så säker på att hon är den rätta?”
    Hela fokuset på att hitta ”the one” tror jag faktiskt är ganska snedvridet. Jag måste hitta den som är perfekt för mig. Det måste vara en tjej som inte bara ser perfekt ut, utan dessutom har samma intressen som jag, lyssnar på samma musik som jag, tycker om samma filmer som jag, alltid ställer upp för mig, är tillräckligt olik mig för att vi ska komplettera varandra men ändå tillräckligt lik mig för att jag inte ska behöva ändra på mig så mycket, och det viktigaste allt: Det måste kännas rätt! Du måste följa ditt hjärta!Helt ärligt tror jag att en sådan attityd förstör mer än den hjälper. Istället för att längta efter en verklig människa blir det att man hela tiden söker efter något bättre, någon bättre. Framförallt är ett sådant fokus djupt egoistiskt. Istället för att själv bli en tjänare söker man någon som kan tillfredsställa alla ens egna behov och önskningar. Känns det inte ”rätt” är det partnerns fel och jag själv förtjänar något bättre.

    Självklart är det viktigt att ha gemensamma nämnare, vilja samma sak med livet, ha någon slags känslor för varandra, MEN… Att älska är faktiskt inte bara känslor, utan ett val man gör. Kärleken är praktisk. Jag älskar min (blivande) fru när jag tar disken för henne efter en lång dag på jobbet för att jag vet att hon också har haft det tufft. Jag älskar henne när jag ger mig i en diskussion eller när jag reser mig upp för att byta skiva i DVD-spelaren. Jag älskar henne när jag arbetar in pengar till vårt gemensamma hem eller ser till att det finns mat på bordet.

    När Jesus sa åt sina lärjungar att älska sina fiender menade han självklart inte att vi skulle känna rosenröda fluffiga känslor och pirr i magen för våra fiender, utan att vi skulle älska dem med en verklig kärlek – en praktisk kärlek. Det samma gäller givetvis i äktenskapet. Pirr i magen och romantik är också viktigt, självklart! I Bibeln tas det så seriöst att vi har en hel bok (höga visan) tillägnad den romantiska kärleken. Men när känslorna blir det jag söker, och jag ger upp när jag inte känner något längre, då kan jag inte kalla det kärlek. Då är fokuset på mig själv.

  3. ”Ni har ju inte levt tillsammans. Hur vet ni att det kommer fungera?”
    Det är riktigt. Vi har faktiskt valt att inte leva ihop förrän nu. Däremot har vi varit tillsammans i fyra år och har lärt känna varandra ganska bra under de åren. Jag ser en styrka i att vi inte har flyttat ihop tidigare utan väntat tills vi gift oss, nämligen den att vi inte flyttar ihop i ett rus av passion och tanklöshet för att sedan upptäcka att det inte fungerade och behöva dela på oss igen. När vi nu flyttar ihop är det genomtänkt. Vi har haft ett år (sedan förlovningen) på oss att faktiskt förbereda oss mentalt, vi har ett äktenskap – som vi tror är både instiftat och bekräftat av Gud – i ryggen, och vi har ett ömsesidigt löfte att luta oss tillbaka mot under svåra perioder.
  4. ”Ni är för unga för att veta vad ni vill.”
    Jaså? Enligt vem? Helt ärligt tror jag att det är tvärt om. Ofta blir man osäkrare och osäkrare ju längre man väntar på något, och ibland kan det klokaste vara att helt enkelt bestämma sig. När det gäller sökandet efter en partner hänger ju detta ihop intimt med punkt 2. Det vill säga: Vad är det man letar efter egentligen? Ju fler referenser du har och jämförelser du kan göra desto svårare blir det att någonsin bestämma sig, speciellt om du letar efter den där perfekta tjejen eller killen. Nej jag tror att mina mamma hade rätt när hon för några veckor sedan kläckte ur sig:

    Det bästa är väl att gifta sig när man vill gifta sig? Varför skulle det vara lättare att bestämma sig när man är 27? Man velar väl lika mycket då (min parafras).

Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av några roliga fördelar med att gifta sig ung som jag hittade här.

perks

”Underordna er varandra…”

IMG_5485Eftersom jag och Elin gifter oss på lördag tänkte jag att det kan vara bra att skriva av mig lite om de funderingar, tankar och frågeställningar både vi och andra har.

En fråga man kan ställa sig är varför jag och Elin över huvud taget är intresserade av att gifta oss. Det hade sparat oss både mycket pengar och energi att låta bli. Vi hade ju kunnat flytta ihop och starta ett liv tillsammans ändå. Vi hade säkert kunnat vara lyckliga oavsett, som många andra. Så varför är det nödvändigt att gifta sig? Varför är detta viktigt för oss? Fyller äktenskapet någon egentlig funktion? Det måste ju finnas något slags skäl.

Svaret är ja, det finns såklart skäl bakom att vi väljer att ingå äktenskap med varandra. Jag får redan här varna för inläggets teologiska karaktär. Både jag och Elin är kristna. Vi tror att det finns en Gud som har skapat hela universum och som en krona på verket satt människan – som han älskar och har skapat till sin avbild. Vi tror vidare att denne Gud hade en avsikt med att skapa oss som han gjorde, och att han hade en djupare tanke med äktenskapet än den att det ger lite juridiska fördelar och är en trevlig tillställning.

Jag är inte ute efter att här göra en full teologisk utläggning om allt vad äktenskapet är och kan vara (det är ett helt annat projekt), men åtminstone försöka spegla något av det som gör att vi har valt att göra som vi gör. (Alla bibelcitat är ur Svenska folkbibelns översättning från 2015.)

Då kör vi
Redan i Första Mosebokens andra kapitel kan vi läsa hur Gud efter att ha skapat Adam säger: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” (1 Mos. 2:18). Gud skapar ur mannens sida kvinnan som en hjälp (nyare översättningar: medhjälpare) och för henne fram till honom. ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött.” utbrister Adam i vers 23.

Att kvinnan är mannens medhjälpare ska inte här förstås som att hon har någon slags lägre ställning. Tvärt om, mannen klarar sig inte utan sin kvinna! Ordet som används om ”hjälp” är det hebreiska ordet ”ezer” (עֵ֫זֶר) som på ett flertal ställen i Gamla testamentet används om Gud själv när han kommer sitt folk till räddning. Redan här får äktenskapet en tydlig profetisk funktion, som en bild av förhållandet mellan Gud och mänskligheten. Mannen klarade sig inte ensam utan behövde sin kvinna till hjälp, liksom vi inte klarar oss själva utan behöver Gud.

Det, tillsammans med det att kvinnan och mannen hör ihop kroppsligen leder sedan fram till vers 24 där vi läser: ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.”. En vers Jesus själv citerar i en tvist med några skriftlärda (Matt. 19:4-6).

Det som händer sedan är att mänskligheten vänder sig bort från Gud och hans vilja. Men genom Bibeln (såväl Gamla- som Nya testamentet) verkar denna samlevnadsform fortsatt vara den föredragna. Vid vissa tillfällen ser vi att män tar sig fler fruar än en, men aldrig är det på Guds uppmaning utan tvärt om ofta en konsekvens av otro på Guds löften och avundsjuka människor emellan. Från Guds sida ser vi istället vikten av att vara trogen, passionerad och glad i sin hustru.

”Du har varit trolös mot [din ungdoms hustru], trots att hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med. Har [Gud] inte gjort dem till ett?” (Mal. 2:14b-15a)

”Må din källa vara välsignad, och gläd dig över din ungdoms hustru,
den älskliga hinden, den sköna gasellen.
Låt hennes bröst alltid tillfredsställa dig, hennes kärlek ständigt berusa dig.
Min son, varför låta dig berusas av en främmande kvinna och famna en som inte är din?” (Ords. 5:18-20)

Något som är återkommande i Bibeln är också bilden av relationen mellan Gud och mänskligheten som relationen mellan en man och en hustru som inte är trogen sin man. Att vi gång på gång är oärliga, sårar varandra, drivs av högmod eller avundsjuka, handlar orätt, alltså det där som Bibeln kallar för synd, jämförs faktiskt med otrohet mot Gud. En hustru som är otrogen handlar inte i kärlek till sin man, och en människa som begår onda handlingar handlar inte i kärlek mot sin Gud eller sina medmänniskor.

Det stora med Bibelns Gud är hans aldrig sinande trofasthet och kärlek. Han överger oss aldrig trots vår ”otrohet”, utan sände sin Son till världen för att bära alla våra fel och brister på ett kors. Tack vare det kan vi ha en upprättad kärleksrelation med Gud. En relation utan otrohet och sår.

Det är precis det Paulus har i åtanke när han i Efesierbrevets femte kapitel beskriver det kristna äktenskapet. Han ger ett djup som både går tillbaka till Första Mosebok – där mannen och kvinnan är ett – och har korset i centrum – där Guds nåd och kärlek tar sitt ultimata uttryck. ”Underordna er varandra i vördnad för Kristus” skriver Paulus, och fortsätter ett resonemang där det kristna äktenskapet kan få fungera som en av vår tids tydligaste bilder på vem Jesus är och vad han har gjort för oss.

I Paulus huvud kan ett äktenskap där hustrun älskar sin man som vi älskar Jesus, och där mannen älskar sin hustru som Jesus älskar oss (det vill säga till döds) få bli en relation där:

  1. Allt inte handlar om jag, mig, mitt och mina behov – utan där vi kan få tjäna varandra. Älska praktiskt.
  2. Vi får ära Gud med våra liv och visa för andra människor vad Gud har gjort för oss.

Sammanfattning
Vi tror att Gud skapade människor till gemenskap och att den bästa samlevnadsformen för en tjej och en kille som älskar varandra är just äktenskapet. Det är inte bra för mig att vara ensam, jag behöver en medhjälpare, och vi två ska bli ett. Vi är också oändligt tacksamma för att Gud genom sin Son har räddat oss till evigt liv genom att dö för oss på ett kors, och längtar efter att få vittna om det på ett konkret och praktiskt sätt – äktenskapet är ett sådant (bland många).

Frid!

Det där med församlingsplantering.

Vad tokigt det kan bli när man glömmer att trycka på ”publicera”. Den 26:e februari var jag på en heldag om församlingsplantering på Församlingsfakulteten i Göteborg och utlovade en uppföljning. Här kommer den äntligen!

Sammanfattning av dagen
De inbjudna talarna var Magnus Persson, Anders-Petter Sjödin, Håkan Sunnliden, och Jari Kekäle. Korta presentationer om vilka de är och vad de gör finner du här. Dagen var upplagd så att de fyra talarna under förmiddagen höll var sitt enkelt föredrag om församlingsplantering och deras erfarenhet av detta. Efter en timmes lunchpaus fortsatte dagen med ett panelsamtal där de medverkande fick ställa frågor till varandra, för att sedan ta emot frågor från oss i åhörarskaran. Temat för dagen var visserligen församlingsplantering, men det blev av naturliga skäl så att samtalen kom att röra sig mycket runt vad församlingen är till sitt väsen, och vad den fyller för funktion.

Det första som slog mig var hur talarna trots sina olika bakgrunder alla hade samma utgångsläge. De fyra var rörande överens om att vi som Kristi kropp är kallade ut till evangelisation och mission, att vi är kallade att växa och att gemenskap mellan människor är nödvändigt för hälsosamma och levande församlingar. De alla talade gott om hemgrupper och mindre gemenskaper av olika slag, men lade också stor vikt vid församlingen som en del av samhället och den enskilde kristnes vardagsliv.

Magnus Persson menade bestämt – och de andra höll med honom – att i den bästa av världar skulle ingen kristen behöva ta bilen till kyrkan utan kunde fira gudstjänst i den stadsdel/det samhälle/bland de människor där han eller hon  lever och verkar till vardags. Fastän Persson fick erkänna att han själv tar bilen till sin kyrka, och att det kanske är något av ett önsketänk i dagens Sverige tycker jag nog inte att tanken är så dum.

De sa alla mycket gott, men det som fastnade tydligast hos mig (och som var lättast att anteckna) var några av de saker som Anders-Petter Sjödin och Magnus Persson sade.

Sjödin:
Jesus korsade gränsen mellan himmel och jord, men han korsade också geografiska, etniska, religiösa, sociala, åsikts- och bekvämlighetsgränser. Det är något även vi som kyrka är kallade till att göra. Inte av vilken anledning som helst, utan för att ära Gud och nå människor med evangeliet. Hur bygger vi då en levande församling enligt Sjödin? Jo, vi strävar efter att församlingen ska ha ”en doft av kristus” och ett ”medvetet lekmannaskap”.

”Mission är att korsa gränser. För Guds skull och för människors skull.”

Persson:
Den lokala församlingen har ett syfte och en funktion i våra liv och i Guds rikes utbredning. Magnus Person målade upp detta som en cykel där han med fem grekiska ord förklarade sin syn på den kristna församlingens väsen och funktion.

församlingscykel-1

Ekklesia – Gud kallar oss till sig, frälser oss och samlar sin kyrka/församling till:

Leiturgia – Regelbundet gudstjänstfirandet där Gud blir ärad, den kristna tron förvaltas och vi formas.

Koinonia – I den gemensamma tron och gudstjänstfirandet uppstår gemenskap. Här konkretiseras tron.

Diakonia – I gemenskapen kan vi betjäna varandra och vår omvärld.

Martyria – På så vis blir vi vittnen för världen. Kyrkan är inte vilken gemenskap som helst utan en förkunnande gemenskap som proklamerar Guds Ord. Genom vårt vittnande kallar Gud ytterligare människor till sig, och cykeln fortsätter.

Vidare talade Persson en del om att den kristna församlingen finns till genom Guds nåd, till Guds ära, och vikten av att ha det som grund för allt det vi gör.

Avslutning
Detta är på intet sätt ett uttömmande blogginlägg, men jag hoppas ha kunnat förmedla ungefär vad för teman som genomsyrade dagens föreläsningar och diskussioner  och att det kan vara till någons intresse.

Guds frid!

En heldag på Församlingsfakulteten

image

Imorgon (fredag) bär det av till Församlingsfakulteten i Göteborg. ”Vad händer där?” undrar du. Jo nämligen detta. Alltså en inspirationsdag om församlingsplantering.

Beskrivningen på hemsidan lyder:

Fredagen den 26 februari inbjuder Församlingsfakulteten till inspirationsdag om församlingsplantering. Under förmiddagen delar fyra talare, med lite olika bakgrund, erfarenheter från arbete med församlingsplantering, vilket följs upp med panelsamtal under eftermiddagen.

Medverkar gör bland annat Magnus Persson, Anders-Petter Sjödin och Håkan Sunnliden.

Förhoppningsvis får jag möjlighet att sammanfatta det hela i ett blogginlägg efter helgen.

Guds frid!