Det där med tidebön.

När man växer upp inom frikyrkan – och kanske framförallt de mer karismatiska sammanhangen inom frikyrkligheten – finns det vissa fenomen man redan tidigt får lära sig att vara skeptisk gentemot. Det där med att be redan formulerade böner är ett sådant. Å ena sidan sjunger man ju gärna gamla väckelsesånger och ber Herrens bön (ja man kanske till och med sträcker sig så långt att man har en standardiserad bordsbön), men å andra sidan är ju det där med skrivna böner något man ägnar sig åt i statskyrkan. Speciellt främmande är det när bönerna eller sångerna ska bes enligt fasta ordningar, det är ju näst intill katolskt! (Något som är mycket intressant, då den genomsnittliga karismatiska frikyrkoförsamlingens gudstjänster faktiskt ser likadana ut söndag efter söndag.)

Utan att på något vis vara bitter över mitt arv funderade jag någon gång i början av hösten 2015 över att min tradition – som ju bär med sig många rikedomar – saknade ett sätt att be, som i större delen av kristenhetens (och judendomens) historia varit lika självklart som att sjunga till Guds ära eller be fria böner. Jag bestämde mig därför för att göra ett litet experiment. Jag är nämligen en människa med väldigt många böneämnen och personer på mitt hjärta, och behöver goda rutiner för att få saker gjort.
Tänk om jag kunde skriva upp dessa böneämnen i någon typ av veckocykel?
Tänk om jag kunde lära mig rutinen att be för dessa ämnen varje kväll?
Tänk om jag dessutom kunde kombinera det med ett urkristet sätt att be?

Spännande, eller hur? Speciellt mot bakgrunden att detta är såpass främmande för mig. Här kommer därför min utvärdering efter ett par månaders bedjande. Jag delar upp den i två delar: Vad ber jag? och Hur har det fungerat?

Fortsätt läsa ”Det där med tidebön.”