Ni är väl ändå lite för unga?

Här kommer ytterligare ett blogginlägg om mitt och Elins stundande bröllop. Här kan du läsa det förra inlägget på samma tema.

Något man får räkna med när man gifter sig såpass tidigt som jag och Elin gör (det vill säga i tjugoårsåldern) är alla kommentarer som rör just vår ålder. Både jag och Elin blev ifrågasatta under vår möhippa/svensexa just på grund av att vi är såpass unga. Jag förstår att folk blir tveksamma. Vi lever ju i ett av de länder i världen där man i genomsnitt gifter sig senast, och går man mot normen blir folk ofta lite obekväma.

Hur kommer det sig då att normen ser ut som den gör i Sverige? Varför tänker många att man måste vänta länge innan man kan gifta sig? Min erfarenhet är att det finns bakomliggande attityder i samhället som ligger till grund för detta. Här är några jag mött:

  1. ”Du måste ju leva lite först.”
    Det finns inget citat jag hört oftare när frågan om äktenskap och familj har diskuterats bland mina vänner i högstadiet och gymnasiet. Vi lever i en tid där familjen för många har blivit något slags fängelse, en fälla du kanske kan gå med på när du har levt (det vill säga rest världen runt, festat, testat lite olika partners och tjänat pengar) några år. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det all film och TV-serier som ger en sådan bild? Kanske är det ett karriärtänk som spökar. Det blir viktigare att komma så långt som möjligt, klättra på stegar, förverkliga sig själv än att ha en familj att ta hand om.I min värld är det i alla fall tvärt om. Äktenskap och familj är ju en del av att livet. Det är något jag längtat efter sedan jag var liten, och jag känner mig inte ett dugg hindrad från att ”leva livet”. Tvärt om tycker jag att det ska bli så roligt att få göra det tillsammans med Elin. Nu börjar livet på riktigt!
  2. ”Hur kan du vara så säker på att hon är den rätta?”
    Hela fokuset på att hitta ”the one” tror jag faktiskt är ganska snedvridet. Jag måste hitta den som är perfekt för mig. Det måste vara en tjej som inte bara ser perfekt ut, utan dessutom har samma intressen som jag, lyssnar på samma musik som jag, tycker om samma filmer som jag, alltid ställer upp för mig, är tillräckligt olik mig för att vi ska komplettera varandra men ändå tillräckligt lik mig för att jag inte ska behöva ändra på mig så mycket, och det viktigaste allt: Det måste kännas rätt! Du måste följa ditt hjärta!Helt ärligt tror jag att en sådan attityd förstör mer än den hjälper. Istället för att längta efter en verklig människa blir det att man hela tiden söker efter något bättre, någon bättre. Framförallt är ett sådant fokus djupt egoistiskt. Istället för att själv bli en tjänare söker man någon som kan tillfredsställa alla ens egna behov och önskningar. Känns det inte ”rätt” är det partnerns fel och jag själv förtjänar något bättre.

    Självklart är det viktigt att ha gemensamma nämnare, vilja samma sak med livet, ha någon slags känslor för varandra, MEN… Att älska är faktiskt inte bara känslor, utan ett val man gör. Kärleken är praktisk. Jag älskar min (blivande) fru när jag tar disken för henne efter en lång dag på jobbet för att jag vet att hon också har haft det tufft. Jag älskar henne när jag ger mig i en diskussion eller när jag reser mig upp för att byta skiva i DVD-spelaren. Jag älskar henne när jag arbetar in pengar till vårt gemensamma hem eller ser till att det finns mat på bordet.

    När Jesus sa åt sina lärjungar att älska sina fiender menade han självklart inte att vi skulle känna rosenröda fluffiga känslor och pirr i magen för våra fiender, utan att vi skulle älska dem med en verklig kärlek – en praktisk kärlek. Det samma gäller givetvis i äktenskapet. Pirr i magen och romantik är också viktigt, självklart! I Bibeln tas det så seriöst att vi har en hel bok (höga visan) tillägnad den romantiska kärleken. Men när känslorna blir det jag söker, och jag ger upp när jag inte känner något längre, då kan jag inte kalla det kärlek. Då är fokuset på mig själv.

  3. ”Ni har ju inte levt tillsammans. Hur vet ni att det kommer fungera?”
    Det är riktigt. Vi har faktiskt valt att inte leva ihop förrän nu. Däremot har vi varit tillsammans i fyra år och har lärt känna varandra ganska bra under de åren. Jag ser en styrka i att vi inte har flyttat ihop tidigare utan väntat tills vi gift oss, nämligen den att vi inte flyttar ihop i ett rus av passion och tanklöshet för att sedan upptäcka att det inte fungerade och behöva dela på oss igen. När vi nu flyttar ihop är det genomtänkt. Vi har haft ett år (sedan förlovningen) på oss att faktiskt förbereda oss mentalt, vi har ett äktenskap – som vi tror är både instiftat och bekräftat av Gud – i ryggen, och vi har ett ömsesidigt löfte att luta oss tillbaka mot under svåra perioder.
  4. ”Ni är för unga för att veta vad ni vill.”
    Jaså? Enligt vem? Helt ärligt tror jag att det är tvärt om. Ofta blir man osäkrare och osäkrare ju längre man väntar på något, och ibland kan det klokaste vara att helt enkelt bestämma sig. När det gäller sökandet efter en partner hänger ju detta ihop intimt med punkt 2. Det vill säga: Vad är det man letar efter egentligen? Ju fler referenser du har och jämförelser du kan göra desto svårare blir det att någonsin bestämma sig, speciellt om du letar efter den där perfekta tjejen eller killen. Nej jag tror att mina mamma hade rätt när hon för några veckor sedan kläckte ur sig:

    Det bästa är väl att gifta sig när man vill gifta sig? Varför skulle det vara lättare att bestämma sig när man är 27? Man velar väl lika mycket då (min parafras).

Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av några roliga fördelar med att gifta sig ung som jag hittade här.

perks

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s